I den svinigaste ottan på fredagen den trettonde december vallfärdade över tusen Linköpingsbor genom fem sträva minusgrader för att samlas i domkyrkan och fira Lucia.
Det är en mysig tradition med körsång, gemenskap och den där känslan av andakt som nästan bara riktigt stora kyrkor frambringar.
Av årets upplaga låter sig tre läxor läras: om barnskrik, barnkörer och begrundan.
Linköpings Lucialäxa # 1: Ta ut bråkiga barn ur kyrkan.
Det är fint att barn får följa med till kyrkan en trött och tidig morgon, och de kan inte lastas för sitt skrikande. Deras föräldrar kan dock lastas för sin hantering.
Enligt konstens gamla regler sätter sig småbarnsföräldrar längst bak. Ett barn som skriker eller springer i väg kan då raskt lyftas upp och bäras ut i foajén, mellan kyrkportarna.
I en restaurangmiljö eller modern konsertlokal kan man vänta ut bråket eller gå undan några få steg. Men Linköpings domkyrka har sju sekunders efterklang. Det ger fantastisk akustik men får också skrik och stökiga stövelstamp att eka runt, runt i salen. Det förstör.
Linköpings Lucialäxa # 2: Lös körkrisen – se till att pojkar sjunger.
Många svenskar är uppvuxna med körsång, ofta i kyrkans verksamhet. Det är bra. Musik stärker kognitiva förmågor, och att sjunga tillsammans med andra bygger gemenskap och övar samarbete.
Men körsång är som bäst med både kvinnliga och manliga röster. De djupare stämmornas styrka gör helheten fylligare. Gåshud!
Tyvärr sjunger allt färre män. Många körer har svårt att hitta tenorer och basar, vilket hotar traditionen i grunden. Fler pojkar borde sjunga.
Linköpings Lucialäxa # 3: Ta ungas nyfunna djup på allvar och uppmuntra det.
Trots nattscrollande och morgontrötthet utgjorde ungdomar säkert halva publiken under fredagens arla Luciamorgon. Det återspeglar Ungdomsbarometerns spaning om svenska ungdomars ökande andliga sökande efter något lite större, viktigare och varaktigare.
Det är betryggande att studenter och andra ynglingar kravlar ur sängen en timme tidigare en fredagsmorgon för att lyssna till körsång bland levande ljus.
Det är nog ingen slump att advents- och jultraditionerna är bland de mest orubbliga i Sverige. När mörkret och kylan sluter varsitt hårdnande grepp om vardagen behövs familjära ledstänger för att upprätthålla styrfart mot ljuset, värmen och våren.
För varje år knökas fler in i domkyrkan den trettonde december. Det är bra för staden. Nu måste Linköpingsborna förvalta sin tradition försiktigt och omsorgsfullt.