”Inte ett skit”, eller #inteettskit, som hashtag-kompositörerna på Sveriges Radio valt att kalla den, är en så kallad ”viral” kampanj, där användaren via ett verktyg på hemsidan inteettskit.se kan skapa bilder på partiledarna med diverse putslustiga texter till. Det kallas memes och sprids på sociala media. Nyckelordet här är sprids . För varenda människa med tillgång till en dator kan redan hitta en uppsjö av olika generatorer för att skapa liknande och därtill bättre bilder att sprida. Ungdomsförbunden och icke-etablerade media är redan experter och behöver ingen hjälp från SR med kreativiteten.
Hos både SVT och SR har trenden länge varit dyster. SVT Debatt får sägas vara det värsta exemplet. Flera politiker jag talat med tackar konsekvent nej med motiveringen: ”När såg du senast någon vara med i Debatt och komma därifrån i bättre dager?”. Medierna i P1 är ett program med mycket hög svansföring som granskar all annan journalistik, så även SR, stenhårt. Men tidigare i somras gjorde de ett rejält klavertramp när de på lösa grunder försökte skjuta Norrköpings Tidningars reportage om könsstympningar i sank. De hänvisade till en teknikalitet: att det var en grupp och inte klass som drabbats och att flickorna utsatts för övergreppet innan de kommit till Sverige. Som om det skulle göra saken bättre.
Programmet Kluvet land sändes i P1 2012 och skulle skildra fattigdom i Sverige. Angeläget, om det inte vore för att programledaren Mona Masri och föremålet för skildringen i själva verket var gamla arbetskamrater och vänner. Därtill ägde den påstått fattiga en bostadsrätt i centrala Malmö.
SVT har i år tagit det halvfräscha greppet att låta komiker snarare än journalister eller politiska experter sköta en del av valrapporteringen. Just nu rullar programmet ”Anders tar parti”, där komikern Anders Jansson reser runt till partiernas starkaste fästen. Inget ont om Jansson, men kanske hade programmet innehållit både mer djup och bredd om det letts av någon som inte öppnar hela serien med att deklarera att han inte ”kan ett skit om politik”.
Public serviceföretagens existensberättigande är att producera journalistik som inte kan bära sig på marknaden. Nu verkar strategin i stället lyda efter minsta motståndets lag. Men svenska väljare har god koll och behöver lotsas på fjäderbädd genom det politiska landskapet. Att infantilisera politiken klarar sociala media alldeles utmärkt på egen hand.
Inte nog med att det fördummar och förslappar, det förfaller närmast som ett hån mot licensbetalarnas intelligens att detta är vad de förutsägs efterfråga. Att böja sig för delningar, tittarsiffror och bemöta all kritik med att ”vi skapar debatt” håller inte. För att låna från SR:s egen ordbok går det att sammanfatta hur mycket det politiska samtalet hjälps av public service så här: Inte ett skit.