En folkpartists svar på varje samhällsproblem kan skämtsamt sammanfattas som “mer EU”. Under Almedalsveckan visade Liberalernas partiledare Jan Björklund att det finns mått av sanning i det påståendet. L vill nämligen göra riksdagsvalet till en folkomröstning om EU – som om vi inte hade nog med problem i Sverige.
Det folkliga stödet för EU får betecknas som starkt och stabilt. Över hälften är i huvudsak för det svenska EU-medlemskapet, 18 procent i huvudsak mot, medan 29 procent inte har någon bestämd uppfattning enligt SOM-institutets och SCB:s senaste mätningar. Samtidigt är EU-frågor den minst viktigaste valfrågan, med minskande relevans enligt SIFO (24/3).
Som det partipolitiska opinionsläget ser ut är det inte osannolikt att de partier som förespråkar swexit tillsammans samlar ett stöd på över 30 procent i höstens val. Men V och SD har inte lockat väljare tack vare deras EU-kritiska politik. En misslyckad migrationspolitik och en sönderfallande socialdemokrati är mer troliga förklaringar till partiernas framgångar.
Mindre än ett år kvar till nästa val till Europaparlamentet hade det varit välkommet med en diskussion om vilket sorts europeiskt samarbete vi vill ha. I synnerhet efter att de frihandelsvänliga britterna lämnar i mars. För att vara fortsatt relevant och åtnjuta folkligt stöd behöver EU reformeras och fokusera på rätt saker. Att säkerställa fri rörlighet för arbete, kapital, varor och tjänster samtidigt som man kan stärka den gemensamma yttre gränsen och utgöra en enad front mot Putins Ryssland.
Men i Liberalernas 28 punkter för ”mer EU” återfinns dessvärre inte särskilt mycket liberalism eller insiktsfulla reformer. Bland förslagen märks ja till svenskt euromedlemskap, en social pelare, större EU-budget, en europeisk flygskatt och koldioxidskatt, EU-avgift på plast och att EU ska påtvinga länder jämställdhetspolitik med avskaffad sambeskattning. Mycket liknar den tondövhet som EU-kommissionen uppvisat efter Brexit.
L målar upp en falsk dikotomi där man antingen är för ständigt ökande överstatlighet eller swexit färgat av V:s socialism och SD:s nationalism. Om valet verkligen stod mellan L:s EU-politik och Swexit bör man inte bli förvånad om motståndet mot EU ökar.
Det går, och är helt nödvändigt, att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Man kan vara frihandelsvän men samtidigt se problem med den ökande regleringsbördan från Bryssel, man kan vara för internationellt samarbete och europeisk solidaritet men vara kritisk till bristande institutionell konkurrens och överstatlighet, och att skära i offentliga utgifter är en förutsättning för att kunna sänka skatter.
Mindre än ett år kvar till nästa val till Europaparlamentet behöver Sverige en mer nyanserad diskussion om hur EU kan utvecklas, inte en trött ja eller nej-debatt. Politiker måste då kunna formulera en vision men också våga dra upp röda linjer för EU-samarbetet. Beskattningsrätt på EU-nivå är ett sådant exempel.