I dag kom nyheten att terrororganisationen IS brutalt avrättat ytterligare tre personer, filmat morden och lagt ut på nätet. Männen som dödas ska enligt människorättsorganisationer i området vara en del av den grupp om 200 kristna assyrier som kidnappades i februari i nordöstra Syrien. Resterande kommer att gå samma öde till mötes om inte en lösensumma om 400 000 kronor per person betalas, hotar IS i den utlagda videon.
Ordföranden för Assyriska riksförbundet i Sverige, Afram Yakoub, tror att det kan vara ett svar på den ryskortodoxa kyrkans hyllning av Rysslands intervention i Syrienkriget, som pågått i ett par veckor – med USA:s goda minne. Kriget i Syrien och framför allt kampen mot IS har tvingat Vladimir Putin och Barack Obama att kommunicera. Sedan mötet i FN i slutet på förra månaden har ryska bomber regnat över Syrien. Problemet är att Putin inte bara är ute efter IS-terroristerna. De rebellgrupper, som USA försett med vapen, som strider mot president Bashar al-Assad är en minst lika intressant måltavla för de ryska stridsplanen.
Medan USA:s ståndpunkt är att den ”barnamördande tyrannen”, som Obama kallat honom, måste bort vill Ryssland av historiska och ekonomiska skäl ha kvar al-Assad vid makten. Kriget gav Putin en inbjudan till FN. Nu är det han – inte Obama – som visar handlingskraft mot terrorn. Det vore drömmen för Putin om han kunde bomba terroristerna sönder och samman, vinna västvärldens tacksamhet och samtidigt bringa stabilitet till regionen genom att säkra al-Assads position. Någonstans där hoppas den ryske presidenten också att världen ska ”glömma” Ukraina.
En annan makthavare som sett sin chans att komma in i värmen är Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Turkiet har blivit tillflyktsort tillika passage för den strida strömmen människor som flyr kriget. Erdogan, som står inför ett besvärande parlamentsval och vars alltmer hårdföra styre inte setts med blida ögon av EU, spann förstås kattlikt när förbundskansler Angela Merkel kallade Turkiet för "nyckelnation" i flyktingkrisen. Även om landet tycks längre från ett EU-medlemskap än på länge, sitter Erdogan med trumf på hand då Europa är beroende av honom – istället för tvärtom.
Cynismen frodas av kriget och IS mardrömslika härjningar. Den konstruerar oheliga allianser och råa prioriteringslistor. Överst på dem bör absolut bekämpningen av IS stå. När detta skett – det måste ske – är frågan vad som kommer härnäst och vilka intressen som då står mot varandra. Är det al-Assads framtid det handlar om vet vi vilka som står på varsin sida.