Det ekonomiska raset må vara kraftigare i andra OECD-länder som USA, Tyskland, Frankrike och Spanien. Men det är en tröst för tigerhjärtan. Det lilla exportberoende Sveriges BNP-siffror för årets andra kvartal kan knappast kallas annat än brutala. Minus 8,6 procent!
Inte ens sedan farfar var ung har vi upplevt ett brantare fall. Coronapandemin har slagit hårdare än finanskrisen 2008/2009, hårdare än strukturkrisen på 90-talet, hårdare än… ja, vad?
Å andra sidan är läget möjligen nu som den legendariske tennistränaren och svengelska språkekvilibristen Lennart ”Labbe” Bergelin sade om en sällsynt usel match Björn Borg gjorde i Monte Carlo: ”The bottom is nådd”.
Har vi slagit i botten kan det inte bli värre och en flämtande vändning uppåt visar sig i nästkommande BNP-mätning. Det är åtminstone vad en del optimistiska ekonomiska teckentydare hoppas på, däribland finansminister Magdalena Andersson.
Kanske med rätta. Antalet företagskonkurser har inte varit så många som befarats. Permitteringarna är omfattande, men samma sak där: inte i den storleksordning som tidigare kalkyler varnat för. Staten har vräkt ut miljarder i överbryggande räddningspaket till näringslivet. Men företagens intresse att ansöka om stödpengarna hittills varit måttligt (DN 5/8).
Likafullt är situationen skakig. Ses fladdrande ljus i tunneln, kan de vara utblåsta runt hörnet. Ska man spå någonting någorlunda säkert, är att krisen bär med sig rejäla förändringar. Coronan är en internationell mänsklig tragedi av episka dimensioner. Men påskyndar samtidigt ett schumpeterskt språng av ”skapande förstörelse” i ekonomin, vilket i långa loppet kommer samhället till godo.
Processen är redan i denna stund tydlig. Digitaliserings- och innovationstrycket har ökat kolossalt på svindlade kort tid. Obönhörligen kastas gamla lösningar åt sidan och framtvingar effektivare, mer rationella metoder av marknadens aktörer.
För att åter använda ett betvingat uttryck av käre Labbe: ”That is that, that that is doing!” (om lättsamheten ursäktas, jag kunde bara inte motstå det). Ty kontentan blir ett smartare resursutnyttjande och generellt förbättrat välstånd – när vi väl är igenom och har överlevt den smärtsamma ekluten, that is!
Mycket välkommet vore om svenska politiker skyndsamt tog tillfället i akt att underlätta och stärka tillväxtförutsättningarna genom minskad regelbyråkrati och sänkta skatter. Tyvärr har snarare Magdalena Andersson glunkat om motsatsen, liksom nervösa makthavare i kommuner och regioner: de offentliga extrautgifterna i coronans spår ska betalas med stora skattehöjningar.
Sådana stoppbollar för den ekonomiska återhämtningen har vi alla skäl att betacka oss för.