De senaste åren har en ny genre opinions- och kommenterande texter uppkommit. De så kallade ”nu har det skett ett terrordåd”-texterna.
Texterna är som karbonkopior av varandra, av den anledningen att det sällan finns en annan vinkel än ett fullständigt fördömande. Terrordåden är dessutom mycket lika varandra, eller följer åtminstone liknande mönster och logik.
En radikaliserad man, antingen islamist eller högerextremist som dessutom är känd av myndigheterna, mördar oskyldiga människor besinningslöst samtidigt som han utdömer västvärldens centrala värden. Västvärlden fördömer i sin tur det ”ofattbara” och lovar att det aldrig mer ska få inträffa.
Så går det några månader och det ”ofattbara” inträffar igen. Och igen. Och igen.
Helgens attentat i Oslo är ingen undantag. Under lördag förmiddagfylldes sociala medier av inlägg där människor beskrev hur de försökte förstå det som hänt och konstaterade i kör att ”hatet aldrig får vinna”.
Förutom att attentatet inte är ofattbart. Det var lilla Norge som drabbades av Anders Behring Breivik 2011. HBTQ-personer har som grupp tidigare varit måltavla för terrorism, inte minst under masskjutningen på gayklubben Pulse i amerikanska Orlando 2016. Och att västvärlden med jämna mellanrum drabbas av islamistisk terrorism är lika självklart som sill på midsommar.
Medan väst lade till lands- eller Prideflaggor på Facebook-profilbilden fortsatte hatet att vinna seger efter seger.
Genom att kalla dessa attentat just ”ofattbara” lurar vi oss själva varje gång att det som skett här och nu bara är ett undantag. I dag sörjer vi och ”försöker förstå”, men i morgon kan vi återgå till vardagslunket.
Det är ett farligt sätt att tänka. Genom att betrakta dåden som tillfälliga avsteg hindrar vi oss från att mentalt greppa att de enskilda attackerna är en del av en större norm.
Det är dags att vi slutar kalla attentaten ”ofattbara” och lär oss acceptera att de numera är en del av normaltillståndet. Det är den krassa verkligheten – många fler kommer dö. Och fler ”nu har det skett ett terrordåd”-texter kommer att skrivas.
Utan dramatiska samhällsförändringar kommer vi leva i detta tillstånd under lång tid framöver. Detta får väst dock aldrig finna sig i. Antingen reagerar samhället med handhjärtan och flaggor. Eller så omhändertas och eventuellt utvisas de som staten fastställt är farliga för allmänheten. Det senare torde vara att föredra.