Häromdagen stod statsminister Stefan Löfven (S) i Europaparlamentets talarstol och pläderade för en gemensam flyktingpolitik inom unionen. Det gjorde han rätt i. Dagens situation med livsfarliga smuggelarrangerade båtresor över Medelhavet, stängda gränser in i unionen där vissa medlemsländer gör mycket, medan andra inget, är ohållbar. Sverige tillhör den kategori länder som har gjort mycket, men nu tycks regeringen resonera som att vi gjort nog. De införda gränskontrollerna har minskat antalet flyktingar som kommer till vårt land. Nu ska även anhöriginvandringen skärpas till att bli den striktaste i Europa (Ekot 14/3). Denna linje är vägen som Socialdemokraterna väljer framför framåtinriktade reformer.
Sverige kan inte göra allt, Löfven bör göra vad han kan för att pressa övriga EU-länder att hjälpa till i denna stund när kriget i Syrien pågått i fem år och nöden är större än någonsin. Särskilt också som EU:s starkaste röst, förbundskansler Angela Merkel, stukats av högerpopulistiska framgångar i de tyska delstatsvalen.
Om Löfvens röst väger lätt i EU, har den desto mer tyngd här hemma. Och här är det annat ljud i skällan. Det är inte öppenhetens och förändringarnas tid som statsministern åkallar. Istället lockar han på de konservativa krafterna med tal om en svensk modell som fått styra landet i decennier. Den håller, menar Löfven, och om inte så tänker han se till att den får göra det ändå.
Någon sloganskrivare på Socialdemokraternas kansli har uppfunnit Löfvens senaste mantra: ”Vi tar strid för den svenska modellen”. Denna ska ”utvecklas, inte avvecklas”, som det heter. Klatschigt, men föga nyskapande. Istället oroväckande, för status quo kommer inte att duga för att föra Sverige in i framtiden. Vad Löfven och de socialdemokratiska strategerna hoppas på är att svenskarnas kärlek för ”vår egen” modell ska vara så pass djup att vi inte ifrågasätter det faktiska innehållet och hur anpassat det är för dagens och framtidens situation. Förhoppningen stärks upp med lika gammalmodiga påhopp på ”högern” och varningar om hur ”borgerliga attacker hotar välfärden”.
Dessa ”attacker”, som S kallar dem, är reformförslag för en modernare och mer mottaglig arbetsmarknad och därmed ett svenskt samhälle. Med lägre ingångslöner och fler enkla jobb för dem som står längst från ett arbete, vilket oftast är utrikesfödda, skulle många människor gå från ett för samhället kostsamt och för individen nedbrytande bidragsberoende till ett avlönat jobb. Enligt SCB försörjs 14,3 procent av Sveriges befolkning av bidrag – samtidigt som arbetsgivarnas behov av nyrekryteringar växer i takt med orderingångarna och pensionsavgångarna. S och LO varnar för att de borgerliga vill blanda in staten i lönebildningen. Det är riktigt att det strider mot den svenska modellen – men vad göra då när de ivrigaste försvararna av densamma vägrar lägga till variabler till modellen och förändra samhällsbilden?
”Den svenska modellen bygger på en ordnad och reglerad invandring, där asylsökande fördelas rättvist i EU, där de som får avslag återvänder hem, och de som beviljas asyl i Sverige snabbt kan arbeta och bli en del av samhället”, säger Löfven. Men eftersom hans (och LO:s) syn på den svenska modellen är att ingenting får förändras blir det den förra delen av uttalandet som regeringen dessvärre har inriktat sig på – hårdreglerad invandring. Den senare, humanistiska och samhällsekonomiskt avgörande delen har regeringen mycket klena idéer om hur den ska bli verklighet.