Anne Wibble, minns ni henne? Hon var Sveriges första kvinnliga finansminister och detta i regeringen Bildt under 90-talets början. Hon rökte och vägrade skämmas för det, trots att hon tillhörde det präktiga Folkpartiet. Inför valrörelsen 1994 gav Wibble till och med ut en bok kallad ”Två cigg och en kopp kaffe”, där hon leende poserade på omslaget med fimpar i ett askfat.
Hade det skett idag kan vi bara föreställa oss vilket öronbedövande ramaskri som skulle ekat riket runt från svårt chockskadade pekpinneviftare. Men det var andra tider då, när fortfarande även en regeringsledamot avslappat kunde tända ett knaster – gammalt slang för cigarett, ungdomar – utan att behöva frukta batonger och korsfästelse.
Istället blev Anne Wibble rullad i tjära och fjäder för att hon ansåg det vore bra om alla svenskar hade en årslön på banken. Ha! Lätt att säga om man är en på skattebetalarnas bekostnad fett avlönad yrkespartist från den politiska högadeln (Wibbles pappa hette Bertil Ohlin). En utopi för vanliga knegare i röstboskapet! Hur skulle det vara möjligt för verklighetens folk att genom egenhändigt arbete spara ihop en dylik summa?
Ungefär så löd kritiken. Ty det var ju andra tider då, när rökning ännu var offentligt acceptabelt. Men uttalanden om det önskvärda i att medborgarna skaffade sig ett rejält sparkapital uppfattades som världsfrånvänt moraliserande.
Dock hade Anne Wibble helt rätt i sak. Vilket, om inte annat, coronapandemin med all pedagogisk tydlighet illustrerar. Den som har en årslön på banken sitter förvisso inte säkrare mot att smittas av covid-19. Men är finansiellt betydligt tryggare i den bråddjupa ekonomiska kris som det lömska viruset orsakat på kuppen.
En privat hög pengar ger ökad egenmakt och starkare självförtroende. Den gör att plötsligt arbetslöshet blir enklare att överleva. Den minskar det annars järnhårda beroendet av de statliga systemen och att de fungerar prickfritt. Hade skattetrycket bara varit rimligare och därmed hushållens kvarvarande marginaler större, skulle inte några sparade hundratusen på kontot verkat lika utopiskt att uppnå för många svenska löntagare.
Som del i beredskapsplanen för nästa kris kan det ju vara värt att fundera på.
Det gäller även näringslivet, som nu i den samhällsekonomiska tvärniten tvingas ropa på övervintringshjälp ur statskassan till svindlande belopp. Men massiv statlig inblandning i det fria företagandet riskerar alltid att få vanskliga följder med tuffare partipolitiska krav framöver och socialister som vädrar morgonluft.
Om exempelvis, som Företagarförbundet föreslår, istället den allmänna löneavgiften avskaffas skulle särskilt småföretagen få bättre förutsättningar till att spara ihop egna nödbuffertar och kunnat fimpa behovet av statens krisakut i fortsättningen.