Tågskryt. Det var ett av förra årets nytillkomna ord i ärans och hjältarnas språk - även om det kanske inte är politiskt korrekt att använda Esaias Tegnérs skrytiga beteckning på det svenska tungomålet längre.
Tågskryt är däremot hippt och avser progressivt sinnade personer som stoltserar med att åka miljövänlig järnväg. Detta i underförstådd motsats till smygflygande klimatbovar som med skammens rodnad kring kinderna färdas ovan molnen.
Valet av transportmedel handlar i våra dagar icke blott om smidigaste sättet att förflytta sig genom geografin. Det är också en allt tydligare identitetsmarkör. Säg mig hur du föredrar att resa, så ska jag säga dig vem du är.
Själv har jag visserligen inget emot flyget (inte bilen heller, för den delen). Men snobbar gärna om sällskapet tillåter med att vara en gammaldags hederlig tågromantiker i den brittiske författaren E M Forsters anda: ”Järnvägsstationerna är våra portar till det fantastiska och okända. Genom dem försvinner vi ut till äventyr och solsken, och till dem – ack och ve! – vänder vi tillbaka”.
Det är något att begrunda när man huttrande trampar omkring på perrongen i Alvesta och inväntar ett dröjande tågbyte (tro’t om ni vill, men just där av alla ställen fann jag mig en gång otippat vänta på det anslutande Stockholmståget bredvid femfaldige Wimbledonmästaren Björn Borg – sedan dess har jag aldrig mer kunnat använda Stig Ahlgrens bevingat giftiga uttryck ”tråkig som en påstigande i Alvesta”).
Nå, tågskryt av ett annat slag hörs nu från Trafikverket som berömmer sig för att rekordmånga svenska tåg kom i tid under 2019. Över 91 procent, minsann. Vilken kontrast till föregående år 2018, då rekordmånga tåg – 12 procent – istället var försenade. Spirar månne hoppet om att vi äntligen kan börja lita på järnvägens tidtabeller i vårt kära fosterland? Det vore i så fall ett mycket efterlängtat civilisatoriskt framsteg. Men räkna inte med under.
Trafikverket har nämligen en egen syn på punktlighet. Deras ambition är ingalunda att alla resenärer tryggt ska komma fram på angivet klockslag. Målet är vi ska vara nöjda om 95 procent av tågen håller tiden. Och med att ”hålla tiden” menas enligt Trafikverket att tåget inte är försenat med mer än 5 minuter och 59 sekunder (en tidsrymd som i den officiella statistiken minutavrundas nedåt till 5 minuter blankt).
Tja, det är väl orealistiskt att kräva strävan efter perfektion. Men det får också Trafikverkets skroderande över sitt förbättringsarbete att klinga aningen ihåligt. Särskilt om man tar den helprivatiserade järnvägstrafiken i Japan som jämförande måttstock. Ständigt jagas sekunder, bara efter en minuts försening ljuder larmet. Varje risk för störning måste minimeras, punktligheten är också nästintill total. Det är kunna göra skäl för tågskryt det.