Orsaken till det hårda omdömet är den svenska coronastrategin. Den sticker ut i världen. Ses som extrem. Och det här pressar den rödgröna regeringen, som bär ansvaret för strategin. Dödligheten är hittills stor, särskilt jämfört med våra nordiska grannländer.
Samtidigt har det inte funnits några givna svar på hur coronapandemin bäst hanteras. Forskningsläget har varit osäkert. Situationen panikartad. Olika samhällsmål ställs mot varandra.
Men i stället för en öppen diskussion om för- och nackdelar med olika strategier uppvisar regeringen en bunkermentalitet. Strategin och vad den i sina beståndsdelar innebär ska det talas så lite som möjligt om. All kritik avfärdas.
Utrikesminister Ann Lindes (S) intervju i tysk tv (Deutsche Welle, 17/6) har på kort tid blivit närmast ökänd. Linde skyller ifrån sig vitt och brett när journalisten pressar henne om den svenska coronastrategin och hur den fungerar. Utrikesministern anklagar journalisten för att bland annat vilja ”kasta ut Sverige ur EU” och ”bete sig som att det är något slags världsmästerskap i vem som får sjukdomen och inte”.
Under hela statsminister Stefan Löfvens (S) regeringsperiod verkar beslutfattande ha varit svårt. Ansvaret läggs gärna på någon annan om det blir obekvämt. När migrationskrisen blev ohållbar ville inte regeringen stå för beslutet att införa gränskontroller. I stället påstods Migrationsverket ha begärt det. Och under coronakrisen är budskapet att regeringen lyssnar på Folkhälsomyndigheten.
Vad beror då det här på? Kanske gav den tidigare S-ledaren Mona Sahlin en del av svaret när hon nyligen sommarpratade i SR (23/6). Sahlin beklagar sig över att det som anses vara viktigt för en politiker nuförtiden är att synas. Inte att höras, ha något att säga eller vilja något starkt med makten som söks.
Sahlin fångar nog det som fattas Stefan Löfvens regering – att ha något att säga. Statsråden syns gärna. Det kallas till otaliga presskonferenser. Men trots det är mycket fortfarande outtalat om den svenska coronastrategin. Statsråden syns mycket, men säger lite.
Dagens proffspolitiker, som regeringen utgörs av, är experter på att synas. Att ta plats. Att ta debatter. Ge ett gott intryck. Men när det blir genuint svåra beslut och det viktiga blir exakt vad som sägs går det sämre.
När makten blir målet står politiken handfallen. Som under migrationskrisen och coronapandemin.