Medan vänstern ofta burits av en idé om att allt är politik, har högern velat begränsa politikens anspråk på inflytande över personer och gemenskaper. Mot borgerlighetens ambition att genomföra reformer i små steg och med respekt för tidigare generationers uppoffringar, har socialisternas revolutionsdrömmar stått.
Västerns ilska över upplevda orättvisor har förmodligen förstärkts av att de misstagit högerns försiktighetsprincip för likgiltighet. Denna ilska har inte sällan romantiserats. ”Är du god så är du också arg” skulle kunna vara ett sätt att beskriva förhållningssättet. I dag är det dock inte främst klassklyftor som eldar på vänsterilskan, utan snarare föreställningar om exempelvis könsmaktsordning och strukturell rasism.
Ilska kan naturligtvis vara befogat. Men när vi sätter ilskan på piedestal och låter det vara det enda som vi både ger och hämtar näring ur, reducerar vi oss själva som människor.
Författaren G K Chesterton skrev: ”Vi tenderar att glömma hur stora delar av en människas liv som är exakt likadana under en sultan eller en senat, under Nero eller Ludvig den Helige. Gryningen är en aldrig sinande prakt, att ta sig ur sängen är ett ständigt elände; mat och vänner är alltid välkomna.”
Chestertons ord ska inte tolkas som att statsskick eller politik är irrelevanta, det är de naturligtvis inte. Men livet rymmer så mycket mer än vad som någonsin kan formuleras i ett partiprogram – både glädje och sorg, ilska och skratt.
I dag kan vi se hur ilskan blivit allt mer synlig även till höger i politiken. Det är en djupt beklaglig utveckling. Inte bara för att det skapar en sämre grogrund för dialog, utan också för att det i många avseenden befäster de mörka färger med vilka vänstern målar upp tillvaron.
Borgerligheten behöver bli bättre på att belysa människans inneboende förmåga att göra gott utan politikers inblandning. Naturligtvis måste den även påtala behovet av att skydda oss från de som vill oss ont.
Samtidigt som vi pekar på samhällsområden där det finns behov av förbättringar, bör vi hela tiden påminna oss om hur mycket vi har att vara tacksamma för – både som individer och som nation. Om vi utgår från tacksamhet i stället för ilska, blir det naturligt att betrakta vår historia som en viktig del av vilka vi är, på både gott och ont. Det är den bästa skyddet mot de politiska krafter som på kort sikt vill välta statyer och på lång sikt omkullkasta hela vårt samhälle.