Jag minns mitt 70-tal – ofta dissat som ett torftigt, konformistiskt och beskäftigt överpolitiserat decennium. I romanen ”Yllet” från 1973 beskriver Lars Gustafsson det svenska stämningsläget:
”En dov olust rådde i landet, Gud vet om det var arbetslösheten eller konjunkturerna eller det intellektuella livet som spårat ur, men jag mötte inte en människa som inte gjorde ett plågat, ett olyckligt, rent av bittert intryck”.
Jaha. Sorry for you! Jag bodde i Kungsbacka. Ingen dov olust och bitterhet där inte. Politik var något avlägset konstigt, få brydde sig. Proggen fanns inte, vi lyssnade glatt på ABBA, Ted Gärdestad och KISS, läste bekymmerslöst serietidningar och Enid Blytons Fem-böcker, kollade på Beppe och Kojak i TV, badade, spelade tennis, åkte skidor. Allt var soft och okej.
Från min lilla oas i samhället framstår 70-talet som idealet. Men det är sett i efterhand genom den arkadiska barndomens förskönande lins. Jag vet ju att det var ett årtionde som i realiteten var betydligt mer grått än glittrande, och att Lars Gustafsson fångade tidsandan ganska väl i sin kollektiva diagnos av Sverige.
Jag skulle, med Svetlana Boyms term i ”The Future of Nostalgia” (2001), kunna klassas som en ”reflektiv nostalgiker”. Det är en person som kan sakna det förflutna, i synnerhet den privata upplevelsen av det. Men som är medveten om att det varken är möjligt eller önskvärt att återvända dit.
Livet i det förgångna tycks kanske enklare och skönare, fast det är egentligen en illusion. Nuet är, trots sina brister, i grunden så mycket trivsammare och rikare. Hade mitt 2020-jag stått ut en dag i den faktiskt existerande verkligheten som var 1970-talets? Ärligt talat, knappast.
Det är Anne Applebaum som i sin nyutkomna bok ”Demokratins skymning” refererar till Boyms nostalgibegrepp och hon gör det av en viktig anledning. Väsensskilda från mitt eget exempel är de ”restorativa nostalgikerna” – människor som ”vill återuppbygga det förlorade hemmet” och vägrar godta att deras romantiska bild av det förflutna baseras på sagor. Nej, den handlar om Sanningen.
Den restorativa nostalgin är en central komponent i våra dagars auktoritära högerpopulism; från Jimmie Åkessons SD vars nationalistiska projekt är att återskapa Per Albins folkhem, till Trump-republikanerna som vill bosätta sig i Eisenhowers liljevita amerikanska 50-tal. Där är historien menad att stanna – om den inte vridits ur led av eliten, liberalerna, kulturmarxisterna, invandrarna, globalisterna, muslimerna, judarna, det korrupta demokratiska systemet.
Är inte det budskapet påfallande snarlikt det som redan prövats i en annan tid, inte så långt borta? Bevare oss för en reprisering.