I fredags (4/7) besökte den nytillträdde finske statsministern Alexander Stubb Sverige. En av frågorna som stod på agendan var försvarssamarbetet länderna emellan och ett eventuellt medlemskap i Nato. Finland och Sverige har båda historiska anledningar som grund till varför de inte är medlemmar. Sverige var som bekant neutralt under både första och andra världskriget och tillhörde därför inte de segermakter som slöt sig samman, utan ville behålla sin neutralitet. Åtminstone utåt och officiellt. I verkligheten har det dock aldrig varit någon tvekan kring om Sverige tillhört Nato eller Warszawapakten. Militären har alltid övat mot ryska hot och de politiska kontakterna har knutits med Nato hela tiden. Troligen skyddades vi också under kalla kriget av USA:s kärnvapenparaply.
Finland å sin sida har alltid haft en närmare relation med Ryssland. Det är en av landets viktigaste handelspartners och var det också under Sovjettiden. Det finska vinterkriget visade visserligen att hotet i allra högsta grad var reellt, men det visade också att den finska armén var stridsduglig och kunde hålla tillbaka Sovjet, trots sina betydligt mindre styrkor. Därför har medlemskap ibland snarare setts som en onödig provokation än något annat.
Sedan den ryska invasionen av Ukraina har det finska intresset för Nato ökat. Både försvarsminister Carl Haglund och Stubb är varma anhängare av medlemskap, precis som den svenska regeringen egentligen är det. Samtliga borgerliga partier är för ett Natomedlemskap, även om vissa säger sig vilja ”utreda” medlemskap, snarare än söka medlemskap. I Sverige krävs att både Miljöpartiet och Socialdemokraterna också vill gå med, i Finland saknar Stubb och Haglund stöd i övriga regeringen. Men opinionen svänger och stödet för ett medlemskap ökar. Det är inte konstigt, sedan murens fall har ett eventuellt medlemskap avdramatiserats kraftigt.
Samarbetet mellan Sverige och Nato är tätt. Vi övar och strider tillsammans. Sveriges försvarspolitiska doktrin utgår ifrån en solidaritetsförklaring som säger att vi är skyldiga att ingripa om ett grannland hamnar under attack. Nyligen kom också beslutet att Försvarsmakten ska inleda förhandlingar om att Sverige ska bli ett så kallat värdland för Nato-trupper. Det vill säga att Nato ska kunna stationera trupp och material i Sverige. Det måste vara så nära ett medlemskap Sverige kan komma utan att faktiskt skriva under papperna.
Det finns flera skäl att göra det. Dels ökar den ryska aggressionen, vilket sätter oss i ett allt mer osäkert säkerhetspolitiskt läge. Då är det bra att kunna luta sig mot Nato som behöver stå som en stark motvikt mot Ryssland och dessutom visa sitt stöd gentemot länder under hot som Ukraina och Georgien. Dels inser nog de flesta att de senaste årtiondens nedskärningar i försvarsbudgeten varit allt för stora. Sverige saknar i dag tillräcklig försvarsförmåga. Den byggs bäst och billigast upp genom upprustning och Natomedlemskap. Det vore dessutom det enda ärliga.