Efter förlust mot Colombia tidigare i år missade Sverige finalspelet i Davis Cup. Vad värre är visar efterspelet att Sverige också har förlorat kampen mot antisemitismen.
Sveriges nästa Davis Cup-motståndare, i den lägre divisionen, blir nämligen Israel. 13–14 september skulle tennisfesten ha tagit plats i traditionsrika Båstad. Men efter att förbundet tagit hänsyn till ”sportsliga, arrangörsmässiga, ekonomiska och säkerhetsmässiga förutsättningar” har mötet förlagts till Kungliga tennishallen i Stockholm.
Barometern-OT:s ledarsida fick snabbt bekräftat att det är säkerheten som ligger bakom flytten (19/7). Givetvis är det så. Det kan inte komma som en överraskning för någon att det föreligger ett stort säkerhetshot mot något så prosaiskt som en tennislandskamp mellan Sverige och Israel.
Minnet efter skandalen i samband med Davis Cup-matchen mot Israel 2009 lever än. Matchen spelades i Malmö inför tomma läktare och på gatorna protesterade tusentals och planerade kravaller utbröt. Nätverket Stoppa matchen inrymde alltifrån Revolutionär kommunistisk ungdom till supportrar av terrororganisationen Hamas. Politiker från S, V och MP var också med. Nazisterna i Nationalsocialistisk front ville vara med eftersom Stoppa matchen hade samma mål som de själva. 1 000 poliser hade kommenderats ut för att försöka förhindra upplopp. Situationen, med haglande gatstenar, raketer och slangbomber, gjorde att poliser kände sig tvingade att dra vapen.
Det var en antisemitisk folkfest och en skam för Sverige. Sedan dess har tio år gått. På den tiden har ingenting blivit bättre. Tvärtom är hotet mot israeler numera så omfattande att mötet måste spelas på Östermalm i Stockholm för att vi som värdnation ska kunna garantera den israeliska truppens säkerhet.
Detta efter ytterligare tio år av uttalanden som att detta aldrig får tillåtas att upprepas – vilket sägs efter varje antisemitiskt brott som uppmärksammas.
Svenska politiker är duktiga på att uttala sig mot antisemitism när de talar med israeler och judar samt efter större dåd. Värre är det annars. Politiker över hela spektrumet är notoriskt dåliga på att tala om antisemitism när det gått en vecka sedan den senaste stora illgärningen eller när de talar med människor ur de grupper där antisemitismen är som störst. Politiker på vänsterkanten deltar gärna i antisemitiska sammanhang och spelar i efterhand ovetande. Gång efter gång.
Svenska judar vittnar om hur de är rädda att bära yttre attribut som avslöjar deras tro. Inte bara i Malmö, där är det förvisso värst, men det är väldigt få platser i landet där judar törs leva helt efter eget behag.
Självklart är det rätt att spela i Stockholm om spelarnas säkerhet skulle vara hotad i Båstad. Men det är ett tydligt kvitto på hur lite som har gjorts för att motverka den växande antisemitismen i Sverige. Därför är det en skam för Sverige och det är ett svek inte främst mot några tennisspelare på kort besök utan mot de 25 000 judar som försöker leva och verka i Sverige.