Henrekson upprörs av sveket mot de generationer som kom efter honom, och som inte fick lyftas av den gamla skola som lade grunden för hans eget liv.
Inom nationalekonomi är han en rockstjärna.
Han strider ofta i tidningsspalterna – till exempel synade han tidigt bluffen bakom Norrlands nya "gröna stål" – och nu har regeringen bett honom stoppa betygsinflationen.
Men professor Magnus Henreksons resa började på en bondgård i Hovs socken utanför Vadstena. 1965 gjorde han skolmognadsprov och fick börja första klass i byskolan.
”Läraren ställde tydliga krav på oss barn”, minns han på subtil östgötska. ”Vi hade ständiga skrivningar att läsa till – snabba mål som utvecklade våra kunskaper i rasande takt. Jag som hade läshuvud fick hoppa över andra klass för att fortsätta utmanas.”
I dag förväntas eleverna tvärtom drivas av sin egen läslust, vilket inte fungerar.
”Förr förvaltades talang som en resurs. Sockenprästen och folkskolläraren höll koll på duktiga barn. På högstadiet inne i Vadstena sa studievägledaren ungefär att det var min förbannade plikt att läsa naturlinje på gymnasiet inne i Motala."
Systemet fungerade. Ur Hovs lilla skola växte också den prisbelönte sportjournalisten Åke Stolt och flera tunga näringslivsprofiler.
Henrekson är noga med att hans generation inte jobbade hårdare än dagens ungdom. Däremot låg fokus på rätt saker: att lära sig läsa, skriva och räkna.
”Resten av tiden byggde vi fotbollsmål och lekte. Det var en utvecklande miljö även fysiskt”, betonar han.
”Dagens elever sliter med tidskrävande hemuppgifter som går ut på att sammanställa mängder av information”, menar Henrekson. ”Men de bygger sällan egna kunskaper, bottnar inte i sina egna texter. Det skapar bara enorm stress i onödan.”
Henreksons skolgång byggde också på konkret kunskap, som namngeografi och kronologisk historia. ”Det gav oss ett ramverk i tid och rum där nya kunskaper kunde ordnas in, och lade grunden för lokal stolthet och en nyfikenhet på andra landsändar.”
Dagens skola handlar inte om kunskap, utan om att diskutera, resonera och relatera, förklarar professorn. ”Det är verbala färdigheter som flickor utvecklar tidigare än pojkar. Och vi ser en enorm könsskillnad i betyg som inte fanns förr. Då fick pojkar läsa böcker som pojkar gillar – om hjältemod, Napoleonkrigen och kampen om Sydpolen – så länge de läste.”
Den nya, mjuka kunskapssynen missgynnar pojkar som känner sig dumma och stagnerar. ”Ett rent övergrepp”, anser Henrekson.
Men snart blir det ändring. I februari kommer han föreslå ett nytt betygssystem byggt på konkreta kunskapskrav. En tiogradig poängskala ska förankras i nationella prov som rättas externt.
Betygsinflation blir omöjlig.
Henrekson tror också att gemensamma kunskapskrav kommer innebära en återgång till läroböcker. ”Det är trams att varje lärare förväntas hitta de bästa läromedlen för just sin klass.”
”Ironiskt nog lär friskolorna rädda oss”, tror han också. ”De svarar stenhårt på incitament: just nu drivs de mot korrupt betygssättning, men snart blir det nog de som utvecklar läromedel för att maximera sina resultat på de externa proven.”
Reformen blir nog inte heller särskilt dyr.
”Vi har svikit en generation”, konstaterar Henrekson allvarsamt. ”Utan höga krav och tydliga förväntningar har de missat sin ungdoms inlärningsfönster. Trots 12 skolår är det många som räknar dåligt och skriver med halvtomma ordförråd.”
Men alla har fattat nu. Riktiga fakta har redan börjat återvända, och från botten för dryga tio år sedan har PISA-resultaten vänt uppåt.
Henrekson vördar vad den gamla skolan gjort för honom, och våndas över att så många berövats samma chans.
Men bondsonen från Vadstena är hoppfull: ”Vi ska tillbaka dit.”