Svenska partier tillhör en utrotningshotad art

Vad ska hända med våra svenska politiska partier? De tillhör ju en utrotningshotad art.

Svårt att locka nya medlemmar till partierna.

Svårt att locka nya medlemmar till partierna.

Foto: Stina Stjernkvist/TT

Ledare2020-07-10 07:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Sverige är en partidemokrati. Vårt representativa valsystem ska kanalisera våra röster och opinioner genom partierna. Så lyder tanken. Men den som av en händelse besöker ett möte hos en lokal partiförening kan tro att man hamnat på ett PRO- eller SPF-möte. Det gäller inte bara i Östergötland utan i hela Sverige.

För att uttrycka det lite cyniskt: Begravningsbyråerna rekryterar fler partimedlemmar än vad de etablerade partierna förmår.

Ta Bajen Fans, Hammarbys supporterklubb. Den har drygt 10 000 medlemmar. Ungefär lika medlemmar som Miljöpartiet har. Skillnaden är att Bajen Fans medlemmar är betydligt mer aktiva än vad medlemmarna i Miljöpartiet, eller något annat parti, är.

Några partier kallar sig ”folkrörelsepartier”. Det är främst Socialdemokraterna och Centern som i sin självbild ser sig som sådana, lite ”finare” partier. S har runt 90 000 medlemmar, medan medlemsantalet för C ligger runt 30 000. Hur många medlemmar krävs det för att kalla sig folkrörelse?

Några jämförelsetal: Svenska Röda Korset har 110 000 medlemmar och Svenska Amnesty har 100 000.

Socialdemokraterna, som alltså organiserar mindre än en procent av svenska folket, och stolt kallar sig för en ”folkrörelse” har i åtminstone lockat fram Göteborgsvitsandet hos borgerliga ledarskribenter: ”S är en folkrörelse utan folk”.

Dagens yngre generationer skulle knappast förstå att det fanns en tid - ända fram till 1987 - då ett medlemskap i ett fack inom LO innebar ett automatiskt partimedlemskap i S. Tänk att plötsligt att bli tvångsansluten till ett parti du inte sympatiserar med? Grundlagen predikar ju föreningsfrihet!

LO-ordföranden Stig Malm drog i alla fall 1987 en lättnadens suck och påpekade att kollektivanslutningen hade varit ”en kvarnsten runt arbetarrörelsens hals”.

Men ska då inte alla nya medlemmar komma via partiernas ungdomsorganisationer?

Knappast.

Ungdomsförbunden finansierar sin verksamhet med offentliga bidrag.

När bidragsmyndigheten MUCF slopade kravet på medlemsavgift chockhöjdes antalet medlemmar i SSU. De hade tidigare tagit ut en avgift på 20 kronor. I SR:s Ekot förra året berättade SSU:s förbundssekreterare Andrea Törnestam att antalet medlemmar hade vuxit från 5000 till 17000.

SSU och andra ungdomsförbund har i praktiken förvandlats till Facebookgrupper. Inte ens 20 kronor i egen insats krävs alltså. Och ju fler medlemmar i gratisgruppen, desto högre offentliga bidrag.

Vilket naturligtvis är en fullständig absurd ordning. Och en lägesbild av den svenska partikrisen.  Att tillägga: SSU har enligt egen uppgift cirka 140 miljoner kronor i kassan.