”Apor är också djur”, konstaterade Konrad Lorentz i sin bok ”Apor är inte djur” och visar med svårfattliga och nästan oläsliga diagram att människor som växt upp bland apor oftast blivit världsberömda politiker. Det ligger sålunda ingen sanning i påståendet att de enbart skulle bli arkitekter.
Ja, så kan man också skriva i en ledare, vilket den sjuka humorns mästare Lasse O’Månsson bevisligen gjorde som redaktör för den ärevördiga tidskriften Svenska Mad (stycket ovan är från nummer 8/74). Därmed torde vi slutligen fått en vederhäftig förklaring till fenomen som Alexander Lukashenko, Vladimir Putin och Donald Trump, liksom till varför modern arkitektur inte sällan är så ful.
Men skämt och famösa gubbar i världspolitiken åsido. Att Lasse O’Månsson lät just arkitektkåren schavottera som punchline i sin crazyledare 1974 är förstås ingen slump. I skrattspegeln ger han uttryck för en redan då tämligen utbredd folklig misstro mot den förhärskande modernistiska byggnadskonsten.
Numera finns detta gräsrotsmissnöje kanaliserat i den ideella organisationen Arkitekturupproret med tiotusentals medlemmar på Facebook. Man vill bort från fyrkantighetens, lådornas och de räta vinklarnas dominans á la Gert Wingårdh, och förespråkar istället en renässans för klassiska skönhetsvärden (som exempelvis Ferdinand Boberg representerade kring förra sekelskiftet, han ritade bland annat Rosenbad och Centralposthuset i Stockholm).
Klyftan mellan den mer traditionella lekmannasmaken och arkitekturskråets modernistiska stilideal bör inte tas lätt på, om den blir för vid och polariserande.
På svensk botten har beklagligtvis tendenser till ett elitistiskt smakmonopol varit tydliga ända sedan Stockholmsutställningen 1930, vilken blev funktionalismens nationella genombrott. Som Per Gedin skärskådat i boken ”När Sverige blev modernt” (2018) kom då arkitekturen att bli del av en funktionalistisk överideologi, syftande till att kallt rationellt och ingenjörsmässigt fostra ”en ny människa”.
Inflytandet på den svenska samhällsbyggnadsutvecklingen blev enormt. Det är fortfarande märkbart i arkitektkretsarnas och stadsplanerarnas starka motvilja mot nybyggnation enligt gammalt mönster (läs: allt innan 1930). Sådant avfärdas rutinmässigt som vulgära pastischer, medan det snävt applåderas fram ännu en av dessa eviga varianter på modernistiska och gärna mot övriga omgivningen skrikiga utropstecken till lådor.
Men utformningen av det offentliga rum vi gemensamt delar är en demokratisk angelägenhet för alla. Det är inte konstigt att så många "vanliga" människor hellre föredrar arkitektur och stadsmiljöer av äldre snitt, skapad enligt den klassiska traditionens krav på att möta vårt naturliga behov av det estetiskt vackra, det trivsamma, det harmoniska. Mer av den varan i byggandet skulle, icke minst, knappast skada för Linköpings del.