I dag röstar danskarna om vilka politiker som ska företräda dem i Folketinget. I Sverige har det varit ganska skralt med rapportering om den danska valrörelsen. Men en svensk journalist som följer vad som sker i det södra grannlandet är Susanna Birgersson, tidigare bland annat ledarskribent på Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter. Birgersson bor numera i Skåne men har flera års erfarenhet av att bo i Danmark och skriva om dansk politik.
Vad handlar den danska valrörelsen om?
– Jag skulle säga att den danska valrörelsen i år är väldigt personfokuserad. I de stora sakfrågorna är partierna mer eller mindre överens. Man vill på olika sätt underlätta för hushållen när samhället går mot lågkonjunktur. Valet handlar om vilka personer och i vilka konstellationer som ska genomföra politiken.
Är det egentligen någon skillnad mot Sverige? Är dansk politik mer personfokuserad än svensk?
– Ja, absolut. Även om den svenska valrörelsen kretsade mycket kring SD, var det ändå partiets ideologi som diskuterades. Man debatterade också mycket om stora frågor som energipolitik, migration, brottslighet och i viss mån skolan. I Danmark är det som att alla de stora frågorna är avklarade. Från svensk synvinkel ser det nästan ut som att politiken har blivit ett slags underhållning där partiledarna och deras snabbt skiftande väljarstöd är en outsinlig källa till muntra analyser och teorier om vad som försiggår bakom kulisserna.
I den svenska valrörelsen fick stad-landkonflikten ett visst utrymme. Saknas den i Danmark?
– Nej, den har faktiskt tagits upp av tidigare migrationsministern Inger Støjberg som efter att ha dömts i riksrätten och avtjänat sitt straff nu har startat ett eget parti – Danmarksdemokraterne. Hon talar mycket om motsatsförhållandet mellan vanligt folk på Jylland och eliten i Köpenhamn. Det är klassisk populistisk retorik, men den är ganska harmlös.
Hur kan populism vara harmlös och vad vill Danmarksdemokraterne göra?
– Det handlar om att lindra centraliseringens effekter, om att bygga militärförläggningar i avfolkningsbygder, om att öppna upp sjukhus som stängts, om att göra lantbruket till en del av den gröna omställningen – i stället för att behandla det som ett problem. Sådana saker. Det är inte någon våldsam gula-västarna-rörelse, utan ett slags sorgsen ”matadorpopulism”, en reaktion på att allt som räknas numera enbart försiggår i de tre, fyra största städerna. För 50, 60, 70 år sedan fanns många fler delar av befolkningssegmenten representerade även i små samhällen, vilket gav en självkänsla även till småorter – som i den fiktiva staden Korsbæk i den danska TV-serien ”Matador”.
I tidigare danska valrörelser har Sverige funnits i retoriken. Det har talats om ”det svenska tillståndet” och Sverige har använts som ett varnande exempel inom migration och brottslighet. Spelar Sverige någon roll i den här valrörelsen?
– Nej, för man talar ju knappt om de frågorna längre. Det råder mer eller mindre konsensus om den linje man slagit in på. En följd av det är att Dansk Folkeparti kämpar för sin existens – från att har varit ett 20-procentsparti. Den enda integrationsfrågan som diskuteras handlar om försöken att blanda gymnasielever med olika bakgrund. Då är de borgerliga i Danmark plötsligt emot. De ställer sig i princip bakom politiken som går ut på att ganska hårdhänt bryta segregationen och blanda upp invandrare och deras barn med etniska danskar. Men sedan när det väl ska genomföras är de emot, eftersom det går emot en borgerlig syn på frihet.
I Sverige har det lagts ganska stor kraft på att utesluta Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson ur det politiska samtalet. Men det verkar inte som att man haft samma strategi i Danmark.
– Nej, här har det inte funnits på länge. Ett av de mest berömda citaten i modern dansk politik var när statsminister Poul Nyrup Rasmussen år 1999 sa till Dansk Folkeparti att ”Stuerene, det bliver I aldrig”, vilket betyder ”rumsrena blir ni aldrig”. Det är citat han har fått äta upp och idag ses det som en symbol för hur man inte ska tala i ett demokratiskt sammanhang.
– I förra valet till Folketinget ställde Rasmus Paludan upp. Det gjorde de danska politikerna märkbart skraja när det tidigt stod klart att han var något av en buse. Men när opinionsmätningarna ett tag pekade på att han skulle komma in i Folketinget bjöds han ändå in i tv-debatter, eftersom det uppenbarligen fanns väljare som var intresserade av honom och hans budskap. I Sverige skulle man ha gjort tvärtom.
Intervjun är gjord av Mathias Bred på Svenska nyhetsbyrån.