Den gravida kvinnan befann sig i Sverige för att tigga. Hon åkte hem för att föda sitt barn men inom några veckor återvände hon till Sverige. Barnet lämnade hon kvar.
Så löd den enda historien om ett personligt livsöde som Martin Valfridsson, nationell samordnare för utsatta EU-medborgare, gick in på under måndagens presskonferens. Det både berörde och belyste.
”Hon är inte en sämre mamma än en svensk mamma”, sade Valfridsson, men eftersom hon var den som drog in mest pengar hade hon pressen på sig att åka igen.
Det är inte svårbegripligt att en höggravid kvinna väcker extra sympati. Problemet, menar Valfridsson, är att vi genom vår givmildhet uppmuntrar henne och andra utsatta EU-medborgare att fortsätta tigga. På det viset stimulerar snarare än förhindrar en handling av humanitet tiggeri.
Därför är samordnaren överens med barn- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) om att bästa sättet att hjälpa de tiggande människorna på våra gator är att skänka pengar till organisationer som arbetar för de utsatta grupperna i deras hemländer. ”Man gör förstås som man vill”, sade Regnér vid pressträffen, men menade att det ”vettiga” är att stödja på det sättet – inte lägga en slant i en mugg.
Det handlar i dagsläget om ungefär 4 700 personer från i huvudsak Rumänien och Bulgarien som kommer för att tigga. De får vistas i Sverige (eller annat EU-land) i tre månader men har inte rätt till allmän välfärd. De har inget ordnat boende utan bor på härbärgen, på gatan, i parker eller andra platser.
Här var samordnaren mycket tydlig: Alla måste vara lika inför lagen och det är inte tillåtet att slå upp läger eller liknande var som helst. Kringeffekterna av att se mellan fingrarna blir för många, såsom sanitära olägenheter och skadegörelse. Valfridsson ställer sig tveksam till att kommuner hänvisar EU-medborgare till särskilda platser, då det bidrar till upprättande av slumsamhällen. Även om polisen har enormt mycket på sitt bord, så är snabb avhysning en uppgift som måste ges större prioritet. Det är angeläget att det sker innan etablering hunnit ske och ett parallellsamhälle vuxit fram.
Inte många barn följer med sina föräldrar när de åker till Sverige för att tigga, men en del gör det. Uppskattningsvis handlar det om mellan 70 och 100 barn. Där skolgång, härbärgen och andra platser välkomnar barn – där finns också barn, enligt utredningen. Därför avråds kommuner från att erbjuda skolgång till utsatta EU-medborgares barn, för att inte uppmuntra att barnen tas med. Finner den svenska socialtjänsten att ett barn far illa har den dessutom samma skyldighet som med ett svenskt barn att göra något åt situationen – i sista hand omhänderta barnet.
Det är utmärkt att en utredning uttalar sådant som egentligen är självklarheter, såsom att lagar och regler ska följas och gälla lika överallt. Olika omständigheter gör dock att det kan vara svårt att upprätthålla det självklara. Valfridsson föreslår att staten, genom Länsstyrelsen i Stockholm, tar ett helhetsansvar och fungerar som rådgivare till kommuner och regioner. Många behöver stöttning i det här mycket påfrestande arbetet. Målet, som minister Regnér preciserade, är dock att tiggeriet ska upphöra samtidigt som den fria rörligheten inom EU värnas. Då verkar det rimligt att den långsiktiga lösningen är att upprätthålla lag och ordning här hemma och samarbeta med den organiserade hjälpen i hemländerna.