En organiserad och ideologiskt driven brottslighet riktas i dag mot svenska lantbrukare. Militanta djurrättsaktivister hotar bönder och bryter sig in på gårdar. Bara under den senaste tiden vittnar lantbrukare om flera intrång (ATL, 14/2).
Läget har länge varit allvarligt och regeringen har lovat att agera. Förra våren meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) att det ska tillsättas en utredning för att skärpa lagstiftningen för olaga hot och intrång riktade mot lantbruk. Sedan har inget hänt.
Någon som ifrågasätter dröjsmålet är den värmländske riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson (KD). Den 26 november förra året lämnade han in en skriftlig fråga i riksdagen till justitieministern. Ottosson undrade varför ministern och regeringen inte sjösatt den utlovade utredningen.
Svaret från statsrådet skulle Ottosson fått senast den 4 december. Men inget besked kom, i stället fördröjdes svarsdatumet till den 11 december. Sedan till den 19 december. Och så har det fortsatt – svar har utlovats den 14 januari, 21 januari, 29 januari, 12 februari. Nu heter det att riksdagsfrågan kommer att besvaras den 26 februari.
Det här ständiga fördröjandet är ett underbetyg för justitiedepartementet, som inte förmår leverera ett skyndsamt svar till riksdagen.
Kjell-Arne Ottosson har även på andra sätt försökt få justitieministern att svara på varför en redan utlovad utredning för landets lantbrukare dröjer, som i en riksdagsdebatt den 30 januari. Även då duckade Morgan Johansson. Statsrådet sade att han ”tror det är uppenbart för alla att justitiedepartementet har en hel del att göra”, med hänvisning till gängbrottsligheten och skjutningarna.
Det är ett märkligt svar – av flera skäl. Den militanta djurrättsaktivism som riktas mot lantbruk är lika organiserad som gängen.
I städernas gängkrig slåss brottslingarna med varandra om kriminellt utrymme, som knarkförsäljning. Militanta djurrättsaktivister ger sig i stället på en laglig och legitim verksamhet. Utan lantbrukarna kan inte politikens livsmedelsstrategi, totalförsvarsambitioner och omställning till bioekonomi bli verklighet. Hoten mot de drabbade bönderna och deras familjer riktas även mot såväl näringsverksamheten som bostaden, eftersom de flesta bor på sina gårdar.
Om justitiedepartementet inte heller kan hålla mer än en boll i luften är det oroande. Det pekar ytterst på att det saknas resurser för att på ett tillfredsställande sätt styra landet, vilket det ansvariga statsrådet och statsministern ska säkerställa.