”A small step for a man – a giant leap for mankind”, ett litet steg för människan – ett stort steg för mänskligheten. De orden sändes till jorden för 50 år sedan. Neil Armstrong gick ner från månlandaren och ut på månens yta. Människan hade rest till en annan himlakropp än den planet som är vårt hem i universum.
Det kan vara värt att reflektera en smula över månlandningen. Alla som säger att utvecklingen går allt snabbare och att förändringen ständigt pågår, måste ha missat att ingen människa varit på månen sedan 1972. Och att Apolloprogrammet som kröntes med sin elfte expedition lanserades av dåvarande presidenten i USA, John D. Eisenhower. Efter att Sovjetunionen fått upp kosmonauten Jurij Gagarin i rymden och hem igen, ökade oron i USA för att det kommunistiska rymdprogrammet skulle visa hur överlägset effektiv planekonomin var.
När John F. Kennedy 1962 använde sin bästa retoriska förmåga i Houston 1962 var det med den klassiska formuleringen att ”vi väljer inte att åka till månen för att det är enkelt, utan för att det är svårt”. Svårigheter är till för att övervinnas, att klara dem blir sin egen belöning. Talet var tänkt att öka det folkliga stödet för att lägga pengar på Apolloprogrammet och det lyckades onekligen till slut.
Visst kan det ses som en paradox att USA till slut vann rymdkapplöpningen med just planekonomiska metoder. Ett gigantiskt statligt projekt som slukade pengar. Men likväl var det astronauter som kom först till månen.
Den filosofiska aspekten kan knappast överskattas. Hade stenåldersmänniskorna kunnat föreställa sig vad månen är och att andra människor kunnat ta sig dit? Troligen inte. Jules Verne och Hergé berättade om månresor, så någon gång i historien måste det ändå ha tett sig möjligt att faktiskt lämna jorden, resa till månen och sedan återvända.
På mindre än tio år genomfördes alltså det projekt som kröntes med framgång den 20 juli 1969. Hade något liknande varit möjligt i dag? Rent tekniskt finns kunskaperna. De datorer som användes för 50 år sedan var enkla i jämförelse med en gammal miniräknare, för att inte tala om en mobiltelefon. Men finns viljan? Finns pengarna? Finns den politiska kraften?
För 50 år sedan var skatterna lägre i hela västvärlden. Statens ansvar mindre, budgetunderskott och statsskulder likaså. Ju mer staten har svällt för att ta hand om människors dagliga tillvaro, desto mer har den uttömt möjligheterna att åstadkomma något extraordinärt. Det är inte nödvändigtvis dåligt. Och det senaste decenniets utveckling för privata rymdfärder visar också att kommersialismen har större förmåga till hållbarhet. Där det politiska projektet kan avbrytas med ett klubbslag eller ett pennstreck, kan enskilda människors drömmar och vilja att åstadkomma något minnesvärt aldrig fullt ut stoppas. En idé som slagit rot i god jord kommer att växa sig stark och frodig.
Det bestående resultatet av månfärderna är inte teknologiska språng, att stjärnbaneret finns på månens yta, att grus och mineraler från jordens naturliga satellit har hämtats ner och kunnat analyseras. Nej, det är vetskapen om att det faktiskt varit möjligt. Människor gjorde det. Däri ligger det verkliga värdet.
Förebilder behövs alltid. Det lilla barnet formas av vad som är möjligt och tillgängligt under uppväxten, och lär sig efterhand att vissa saker inte går. Antingen av sociala skäl, för att normer och uppfostran lägger hämsko, eller för att det rent tekniskt inte går. Gränserna för vad som är tekniskt möjligt flyttas så att mer kan göras. Vilket mått av frihet dagens generation vuxna ger till barnen att själva drömma och utforska är en ännu obesvarad fråga.
Drömmar och fantasi är vad som utgör det mänskliga. Att någon annan kan berätta om det som inte finns och att jag kan förstå vad som menas, sätta mig in i hur tanken går. Det är förmågan att dela en verklighet som är påhittad som gjort det möjligt att samarbeta människor emellan. Det är en välsignelse.
Men också en förbannelse. För den som bara hittar på saker och kan förmå andra att tro att det är på riktigt och att det är viktigt, kan också förleda andra människor. Det gäller inte bara de stackare som inbillar sig att månlandningen skulle vara en bluff, alltså en klassisk konspiration. Det gäller än mer i andra delar av samhället.
Medan många av teorierna som låg till grund för månlandningen är allmänt tillgängliga och hyfsat begripliga för dem som har en gnutta allmänbildning, finns det något uppenbart obegripligt i varje konspirationsteori. Själva utformningen av sådana teorier är sådan att ju längre från konsensus de befinner sig, desto svårare är de att bemöta. Hur argumenterar man med någon som säger att solen är blå och himlen är gul och om du tror något annorlunda så är du ett bräkande får som blivit förlett och inte kan tänka själv?
Vad som är möjligt och praktiskt gångbart visar sig förr eller senare i verkligheten. Det var inte bara så att USA vann rymdkapplöpningen, trots att Sovjetunionen kom först till flera viktiga milstolpar under vägen. Det är inte heller någon slump att Sovjetunionen upphörde som statsbildning, att kommunismen visade sig vara en helvetesideologi och inte proletärernas paradis. Det ligger i sakens natur att ett samhällssystem där det är förbjudet att göra det bättre för sig själv och dem man älskar och bryr sig om, inte kommer att vara hållbart över generationer.
Kapitalismen som vi känner den är också behäftad med svagheter, men innehåller självreglerande mekanismer som gör att företag är lyhörda för kritik, att konsumenter kan välja att lägga pengarna någon annanstans och att innovationer alltid kan konkurrera ut det befintliga.
Det fina med månlandningen är alltså inte att det var en amerikansk före detta stridspilot som var först, utan att Neil Armstrong insåg att han var en representant för mänsklighetens förmåga. Det är enastående i sin personliga ödmjukhet.