Från många platser i Sverige kommer vittnesmål om den desperata bostadssituationen för studenter. På sina håll är bostadskön lika lång som studietiden! Enligt Sveriges förenade studentkårer kan få högskoleorter, endast 5 av 33, erbjuda bostad inom en månad efter terminsstart.
I Linköping är läget kritiskt. Corren besökte en trea i Ryd där 14 studenter bor, det är ett så kallat nödboende. Situationen påverkar trivseln och motivationen. En del funderar på att avbryta studierna och åka hem.
Det stämmer inte med bilden av universitetsstaden som Elias Aguirre (S), samhällsbyggnadsnämndens ordförande, förmedlar. På Correns debattsida (28/9) meddelar han att "många fler studentboenden är på gång i Linköping". Bland annat 28 lägenheter i just Ryd ska vara inflyttningsklara i oktober. Sedan hänvisar han till 220 lägenheter i Valla, som ska stå klara om ett och ett halvt år.
Ja, det är ju en föga tröst för dagens studenter...
Men bostadsbristen är ju som bekant inte bara ett studentikost problem. Den politiskt vanskötta marknaden gör att många fler än studerande ungdomar saknar relevant boende. Därför riskerar Aguirres glättiga besked om det växande Linköping mest att förarga. Särskilt ordförandens fokus på att "knyta ihop" city med universitetet genom att använda studenterna som snöre. Aguirre vill stärka kopplingen mellan campus och innerstaden genom fler centrala studentlägenheter. "Med en skarpare integrering av studenterna i staden skapas mer liv och rörelse och en mer attraktiv innerstad", skriver han och hoppas samtidigt att det ska få fler att stanna kvar i Linköping efter avslutade studier.
Aguirres storslagna förhoppningar är välmenta, men brister i verklighetsförankring. Det som gör att studenter blir kvar i en stad handlar om arbetstillfällen och bra utbud av bostäder - gärna centralt. Det är sådana bostäder som bör satsas på i innerstaden. De som alltjämt studerar vill nog helst bo universitetsnära, inte agera kommunalt integreringsprojekt.