Finansmannen Anders Wall.
I år försvinner 150 arbetstillfällen från Boxholm. En av kommunens största arbetsgivare, Swisslog, flyttar tjänstemän, ingenjörer och ledning till Mjärdevi i Linköping.
Med flytten hoppas företagsledningen att det ska bli enklare att rekrytera folk med rätt utbildning.
"Vi märker att det är svårare att få människor att pendla till de mindre orterna och på fem års sikt behöver vi addera ganska mycket personal", sa HR-chef Sofia Gustavsson när nyheten offentliggjordes i december.
Argumentet för att flytta kontorsjobb känner vi igen. Det lät likadant när ett annat företag med sina rötter i myllan – Väderstad AB – började sin expansion i Linköping 2019.
Det vi ser är en kompetensflykt från mindre östgötska orter.
Sverige utanför storstäderna har i årtionden dränerats på offentliga och privata jobb som kräver högskoleexamen. Den här centraliseringen framställs som en naturlag. Det har blivit en sanning att det är hopplöst att få tag på typ ingenjörer med spetskompetens utanför storstäderna. Men är det verkligen så?
Om det vore hopplöst att rekrytera högutbildad arbetskraft i mindre kommuner skulle det innebära att alla högskoleutbildade vill bo i städer. Alltså att det inte finns några som drömmer om en gård med några djur, en villa vid en sjö eller en vardag nära familjen på landet.
Men det är självklart inte fallet. Det verkar snarare finns en tilltagande dragning till det som småstaden kan erbjuda – som natur in på knuten, billigare bostäder och mindre skolor.
Man kan därför tänka sig att de företag som verkar på mindre orter skulle ha en konkurrensfördel. En ingenjör i Boxholm som får samma lön som kollegan i Linköping eller Stockholm kan leva som en kung, då kostnadsläget är ett annat i bruksorten.
Dessutom finns förutsättningar att arbetskraften på mindre orter är mer långsiktigt trogen en arbetsgivare. Det säger sig självt att en ingenjör som har tagit över släktgården utanför bruksorten kommer att vara mån om att behålla jobbet, eftersom det möjliggör en hel livsstil.
När jag för ett par år sedan intervjuade finansmannen Anders Wall om hur det lilla sömniga samhället Morgongåva på landsbygden i Uppland utvecklats till ett nationellt e-handelscentrum lyfta han också fram det här perspektivet.
"Det finns en stabil och mycket lojal arbetskraft som alltid ställer upp, till skillnad från storstäderna där personalomsättningen är mycket högre. När coronapandemin slog till behövdes extrafolk till Apotea och Adlibris, då hjälptes alla åt och tipsade om folk som friställts. Det är en samhörighet här som man inte ser på andra håll."
Det bör också tilläggas att Anders Wall bor nära Morgongåva. Han brinner för bygden och satsar därför i området.
Samtidigt kan man fråga sig vilken möjlighet företagen har att styra utvecklingen. Av de 150 anställda som Swisslog flyttar till Linköping bor bara 25 i Boxholm. Några till bor längre söderut. Resten pendlar, från bland annat Linköping. Och den här situationen känns igen från flera gamla bruksorter och mindre centralorter.
Siemens i Finspång.
Siemens i Finspång är en av länets verkligt stora arbetsgivare. Men så många anställda på företaget har valt att bosätta sig i Norrköping att Siemens klassas som en av Norrköpings största privata arbetsgivare.
Vad beror då det här på? Varför ratar många jobb och bostad på mindre orter, samtidigt som många ändå verkar drömma om en sådan tillvaro?
En del av förklaringen lär vara att för varje verksamhet som flyttar blir det allt svårare för en familj med två vuxna att hitta jobb på den mindre orten. Ingenjören kan börja på bruket men för mannen som är jurist finns få eller inga jobb.
Förr var det enklare. Då fanns det små tingsrätter, polisstationer, läkarmottagningar, pastorsexpeditioner och militäranläggningar spridda över landet.
En del familjer lär även välja staden för utbudet av skolor. Fler valmöjligheter skänker trygghet.
Den som tänker på sin löneutveckling håller sig gärna också i staden, där det finns många jobb att välja mellan. För i Sverige behöver man för det mesta byta arbetsgivare för att nämnvärt få upp lönen.
Betyder då det här att alla mindre orter i längden är dömda att förlora de flesta jobb som kräver högskoleexamen? Nej, men det är motvind.
Ska den negativa trenden brytas krävs också att företag på bruksorter och landsbygder börjar agera som bruksföretagen en gång i tiden gjorde – som samhällsbärare. Som en aktör som kämpar för ortens framtid och tar vara på det lilla samhällets styrkor.
Företag som finns på mindre orter behöver med andra ord ta större ansvar i lokalsamhället. Likt Siemens i Finspång som är med och driver en skola. Eller Anders Wall som satsar i Morgongåva. Det offentliga bör även bryta trenden och börja flytta ut verksamheter till mindre orter igen.
Det är också det här valet som alla företag slutligen ställs inför. Att satsa eller flytta. Att ta sitt ansvar eller inte.
Om vi ska återvända till Boxholm har Swisslog gjort sitt val. Beslutet är på sitt sätt förståeligt. Många företag lär resonera likadant.
Det är enklare att vara en liten fisk i en stor damm, än att vara en stor fisk i en liten damm.
När tillräckligt många bolag gör samma val – att flytta från mindre orter till storstäder – ser det dock illa ut för svenskt näringsliv. Det ser ut som om en av samhällets viktigaste aktörer flyr sitt ansvar, eller snarare flyttar ifrån det.