Märta Stenevi avgår som språkrör för Miljöpartiet. Det finns en politisk och en personlig sida av beslutet.
Den politiska är att det har varit stormigt kring henne en längre tid. Inför språkrörsvalet ville hon att partiet skulle gå åt vänster och bredda sig från miljöfrågorna. Stämman ville motsatsen, i och med valet av Daniel Helldén.
Stenevis ledarstil kritiserades även i höstas. En utredning av arbetsmiljön runt henne väntas i närtid, och hon ska ha fått läsa den innan hon bestämde sig för att avgå.
Men även om de här omständigheterna är besvärande är de knappast skäl för avgång. Ska de vara det behöver rapporten innehålla riktigt besvärande slutsatser.
Snarare framstår de personliga skälen vara avgörande för Stenevis avgång. Hon behöver fokusera på att må bra igen, säger hon själv till Aftonbladet. Beslutet kommer också efter en tids sjukskrivning.
Den här typen av personliga skäl känner vi igen. Hur många politiker har inte avböjt omval eller avgått för att få mer tid med familjen? Samtidigt brukar de personliga skälen väga lätt när avgångsbesked analyseras.
Märta Stenevi är jämfört med andra ovanligt rak. Hon säger att hon nu måste fokusera på att bli en bra mamma och trevlig sambo.
Och tänk om det ligger mycket i att hon inte orkar mer? Att det inte bara är något som sägs för att slippa diskussioner om andra, mer politiskt laddade skäl.
För toppolitiker betalar ett högt mänskligt pris för att klara uppdragen. Många tvingas försaka sitt privatliv. Det finns inte heller någon ljusning i sikte. För varje år som går verkar det snarare bli mer krävande i den politiska toppen.
Tage Erlander (S), statsminister i 23 år fram till 1969, ska enbart ha hållit två utannonserade presskonferenser om året. Statsminister Ulf Kristersson (M) lär hålla fler på en vecka.
Acceptansen för att en toppolitiker behöver få vila och ladda batterierna finns knappt heller. Att Ulf Kristersson efter valet inte talade med pressen på 100 timmar blev en nyhet. Flera gånger under Stefan Löfvens (S) statsministertid krävdes det att han skulle avbryta sin semester, om det så var för skogsbrand eller skuldkris i Grekland. En annan följetong är hur lång tid det går mellan SD-ledaren Jimmie Åkessons framträdanden.
Det värsta som en politiker numera verkar kunna anklagas för är att inte jobba tillräckligt hårt. Säkerligen är det därför vänstern så gärna påstår att Ulf Kristersson är lat. Liksom att högern när det begav sig ville sätta ljuset på att Stefan Löfven hade semester. Det är som om en statsminister eller partiledare inte får vara människa. Ständigt ska de gno.
De här kraven på toppolitikerna är såklart omöjliga. Till slut tar det stopp. Människan inser att det inte längre är värt det. Och Märta Stenevi är i så fall inte den första att nå den insikten.
En politiker som avgår i mångt och mycket av personliga skäl bör dock inte räkna med att de ska ges särskilt stor tyngd. För politiker är ju inte människor.