Opinionsläget? Usla siffror på runt 25 procent är värre än under Håkan Juholts katastrofmånader. Riksdagsläget? Minoriteten vilar på Vänsterpartiet och är ändå i underläge mot Alliansen och SD. Internkritiken? SSU, LO, Aftonbladet och flera tunga medlemmar har beklagat partiets idéfattigdom och dåliga självförtroende. En blandning av ovanstående? Förmodligen.
Decemberöverenskommelsen ger regeringen möjlighet att driva igenom vänsterpolitiken som efterfrågas av de ilskna rösterna inifrån. De vill se höga investeringskonton baserade på lån för att nå S-målet EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Löfven och partistyrelsen håller emot. Visserligen håller de målet kärt, men så också regeringsmakten. Och ledningen vet att skulle den börja tulla på Anders Borgs inpräntade devis om ”krona för krona", skulle de borgerliga få öppet mål.
Det står naturligtvis regeringen fritt att strunta i det. Men Socialdemokraterna vill inte riskera att förlora mer av sin status som regeringsbärande och ansvarstagande för Sveriges ekonomi. Alliansens åtta år och framför allt ovan nämnde Borg, snuvade S på den ensamrätten. Det är en ilande öm tå för Partiet. Nu har det återtagit makten, men det går rätt knackigt. Risken att anklagas för ekonomisk oansvarigt är nog den sista S vill ta.
Därför blev det ett halvbeslut i frågan på helgens kongress. Investeringarna ska öka som andel av BNP, men några lån blir det inte. SSU och LO agerar goda soldater och hyllar det som en framgång. Men under ytan pyser kritiken säkert. En annan tumme blev beslutet om föräldraförsäkringen. Det långsiktiga målet är en total individualisering - med tyngdpunkt på långsiktigt. "Vi ska lyssna på föräldrarna", förtydligade statsministern efteråt. Han vill inte stöta sig med folkopinionen som fortfarande är mot en tvångsuppdelning. Ur liberal synpunkt är det en klok hållning, människor vill ha frihet att bestämma själva hur länge mamma respektive pappa ska vara hemma med familjens nytillskott. Men vänsterfalangen inom S bryr sig inte om liberalism, de prioriterar totalt jämställt utfall.
Intressant tajming hade försäkringsdirektören på Försäkringskassan, Laura Hartman, då hon på SvD Brännpunkt i går skrev att jämställda familjer har fler sjukdagar än dem med mer traditionell uppdelning. Ett jämnare uttag av föräldradagar är på lång sikt bra för både familjerna och för arbetslivet och svensk konkurrenskraft. Men familjerna och deras omgivning verkar inte riktigt hängt med i svängarna. Enligt Försäkringskassans rapport ”Jämställdhet och sjukfrånvaro”, gör den nya familjearbetsordningen föräldrar mer sjuka.
Samtidigt konstaterar Hartman att ”det kostar att bryta med rådande normer i samhället”. Förra året uppgick kostnaden för sjukskrivningar till drygt 32 miljarder kronor. Att skapa förutsättningar för ett långt och hållbart arbetsliv ligger således i partiernas intresse, menar hon. Lägre sjukskrivningstal leder till mer resurser till investeringar i annat, såsom jobb och skola till exempel.
Därför är Löfvens vänta och se-strategi, där han faktiskt kringgår kongressens beslut, förståelig. Vad är politiken värd om den inte förenklar människors liv, utan försvårar och fördyrar. Kanske är det som tynger Socialdemokraterna mest; att partiledaren inte kan stå för S-politiken utan att skarva lite?