Både han själv och partiet verkar ju ursprungligen sett rollen som överbryggande. Någon skulle fylla platsen efter Håkan Juholt och hålla den till en yngre efterträdare. I stället kom Löfven att vara partiledare i nästan tio år och statsminister i sju år. Svaret till varför det blev så ligger förstås till stor del i den parlamentariska situationen. Det blev möjligt att regera vidare men svårt att lämna vidare till någon annan. Mycket talar också för att Löfven hade avgått tidigare om inte pandemin kommit emellan.
Löfven fick lägga all politisk kraft på att hålla ihop ett regeringsunderlag och få igenom budget. Han tvingades syssla mer med spel än verkstad. Sina färdigheter i förhandlingar fick han flera gånger visa prov på. Men någon egen riktning på politiken lyckades han aldrig skapa. De tidiga idéerna om en satsning på industri och jobb kom av sig alldeles. Talande är löftet från 2013 om att Sverige skulle ha Europas lägsta arbetslöshet 2020. Det målet skrotade regeringen redan i höstbudgeten 2019 – alltså före pandemin. Sverige låg då på plats 22 av 28 bland EU-länderna.
En fråga som i stället kom att prägla Löfvens båda mandatperioder var otryggheten med skjutningar, bombdåd och knivrån. I dessa frågor har Löfven inte bottnat. Som många andra politiker i sin generation lever han kvar i det trygga Sverige där han växte upp.
Stefan Löfven kommer bli ihågkommen för sin personlighet. Han verkar vara en mycket hygglig person. En sådan man vill ta en kopp kaffe eller en öl med, och helst prata om något helt annat än politik. Värt att notera är att de som arbetat direkt med honom under längre tid inte brukar ha några invändningar mot den bilden. Såväl meningsmotståndare som partivänner uppskattar Löfven.
Löfvens oskolade stil var till en början en fördel. Hans tidiga debatter med Reinfeldt vann han på att vara den vanlige. Men med tiden fick PR-folket klorna i honom och det skavde när Löfven tvingades att slänga sig med så kallade oneliners.
Nu ställs förstås frågan vem som ska efterträda honom. Magdalena Andersson verkar vara namnet flera socialdemokratiska opinionsbildare vill se. Att huvudargumentet är att hon är kvinna borde dock väcka viss tvekan. Ett annat stalltips är Mikael Damberg – erfaren och alltid välkammad. Sedan finns förstås Anders Ygeman och Morgan Johansson som också har varit profilerade statsråd.
Vem det än blir lär denne få en tuff start. En statsminister måste gillas av riksdagen och där finns en icke-socialistisk majoritet. Och dessförinnan ska höstbudgeten lotsas förbi C och V. Mandatperioden ser ut att sluta lika stökigt som den började. Men Stefan Löfven kommer inte längre stå i stormens mitt.