För bara några år sedan skrev dåvarande finansmarknadsminister Peter Norman debattartiklar om att han inte såg någon poäng med att privatisera statliga bolag som han ansvarade för. Under den kortvariga energi- och gruvboomen såg bolag som Vattenfall och LKAB ut att gå bra. Några år senare är bilden en helt annan. Statens förvaltning av vår gemensamma förmögenhet har vållat ofattbart stora förluster. Dels har en bristande ägarstyrning av Sveriges statliga bolag förstört stora värden. Dels har statlig infrastrukturpolitik ofta prioriterat stora och förlustbringande projekt över mindre men lönsamma investeringar. Det visar jag i en ny bok "The Public Wealth of Nations" som Palgrave/Macmillan nyligen publicerat tillsammans med Dag Detter.
Sedan 2009 har värdet av företagen på Stockholmsbörsen mer än fördubblats, medan den statliga bolagsportföljen inte presterat någon värdeökning alls. Om den statliga portföljen hade haft samma värdetillväxt som börsindex hade vi alla varit ungefär 500 miljarder kronor rikare.
Vår offentliga förmögenhet förvaltas i en märklig gråzon som pendlar mellan ointresse, detaljstyrning och tvivelaktiga motiv. Statliga bolag kan uppträda ägarlösa med vidlyftiga investeringar i hela världen.
Telias förvärv i östländer långt ifrån deras kompetensområde som ett tidigare monopol, kantas nu av mutanklagelser och förluster.
Slutnotan för Vattenfalls förvärv av Nuon, som faktiskt direkt godkändes av finansdepartementet, kommer att bli betydligt större än de 52 miljarder kronor i avskrivningar hittills.
Eftersom monopolvinster ökar utdelningen till staten har regeringar en intressekonflikt i hur de statligt ägda bolagen utnyttjar sin dominerande ställning. TeliaSonera dömdes år 2013 av Konkurrensverket och är stämd på stora belopp av konkurrenterna. Vattenfall tjänar redan mycket pengar på sina nätbolag och har nyligen tillsammans med andra nätbolag, och med regeringens goda minne, lyckats köra över Energimarknadsinspektionen i domstol för att ta ut en retroaktiv prishöjning på häpnadsväckande 50 miljarder kronor av oss alla.
Dessvärre är det lika illa när det gäller statens icke-kommersiella tillgångar. Nya studier visar att svenska regeringar oavsett färg ofta prioriterar infrastrukturinvesteringar för att tillfredsställa någon politisk målgrupp.
Jag menar att det istället behövs en mer politiskt oberoende ägarstyrning genom ett förvaltningsbolag på armslängds avstånd från regeringen. Flera länder har lyckats med detta. Även kommuner bör göra ägarstyrning av sina bolag mer politiskt oberoende.
Politiken har grovt misskött vår gemensamma förmögenhet. Diskussionen har ofta fastnat i en privatiseringsdebatt. Oavsett vad man tycker i den frågan borde de flesta önska en mer professionell och transparent ägarstyrning av våra förmögenheter. I slutänden skapar det också en sundare demokrati.