Den brittiska kungafamiljens nyliga splittring där paret Harry och Meghan gått sin egen väg har lockat fram en rätt vanlig tendens i sådana sammanhang. Just kungligheter kan få folk att med närmast febrig entusiasm börja tala om allt de inte borde, inte får och minsann måste: de får inte bo vad de vill, inte klä sig hur de vill och inte ens leva ihop med den de älskar.
Också hos någon som är ljummen och distanserad till hela institutionen är det ändå viktigt hur kungligheterna lever, och ännu viktigare hur de inte får leva. De ska närmast som ett självändamål förnekas att ha ett privatliv, känslor och egen vilja; underkastas i stort och smått, som vore de inte människor av kött och blod.
Monarkin lockar kort sagt fram allas vår inre fascist. Som dockor i ett dockskåp förväntas de kungliga utföra precis våra order och förmodas leva vår fantasi. De strängaste och mest sadistiska är ofta de som har en självbild av att vara vidsynta och toleranta.
När några människor är helt i händerna på staten och dess regelverk verkar det göra någonting med oss som har makten över staten. Situationen lockar fram åsikter och uppfattningar om hur de där underställda personerna ska agera som knappast är uttryck för alla de där fina, empatiska och humanistiska instinkterna vi säger och säkert tror oss hysa om våra medmänniskor. Någonting händer – fullt synligt, men utan att vi reagerar – med respekten för andras integritet, personlighet och själva mänsklighet.
Värnplikten är ett annat illustrativt exempel. De inkallade värnpliktiga är under en period utlämnade åt staten, som bestämmer var de ska bo, vad de ska göra och det mesta av tillvaron.
Detta lockar inte heller fram det vackraste hos oss andra. En viss typ av farbröder får ofelbart något svettigt kring mungipan av allt de tycker att dagens ungdomar ska underkastas, uthärda och utsättas för; dominansfantasier de högt och gärna delar med sig av utan att generas. Och de är inte ensamma! Liksom monarkin tycks värnplikten hos en bred allmänhet locka fram en vilja att styra och kommendera de utsatta, ja rentav att tukta deras önskemål och egensinne bara för att man kan.
Jag tror att sådana exempel säger någonting viktigt. Att ge staten riktigt mycket makt över människors liv är inte bara i teorin en kränkning. Det lockar också i högst märkbar praktik fram något obehagligt hos helt vanliga, hyggliga människor. Monstret vi tyglar när vi begränsar statens makt är oss själva.