Coronapandemin med tillhörande isolering har för många inneburit en extra skjuts in i nya digitala möjligheter. Men när det gäller betalningsmedel har det redan länge funnits en etablerad utveckling där allt fler väljer bort kontanter – eller snarare föredrar de smidiga digitala lösningarna i stället.
Detta har dock orsakat en mindre identitetskris hos staten. Vilken roll ska staten ha på betalmarknaden, när kontanterna används av allt färre? Är det möjligt att ta fram robusta och tillgängliga betalmedel som inte är sedlar och mynt? De frågorna har en ny utredning nu givits två år på sig att besvara.
Förhoppningsvis genomförs utredningen utan förutfattade slutsatser om exempelvis en statlig e-krona. Den elektroniska statliga kronan har i flera år varit Riksbankens projekt och det kanske tydligaste sättet för staten att gå in på den digitala betalmarknaden.
En e-krona skulle kunna vara värdebaserad, vilket innebär att pengarna lagras lokalt på till exempel ett kontantkort. De statliga pengarna skulle också kunna sättas in på ett konto hos Riksbanken, vilket skulle göra e-kronan kontobaserad.
Det finns en god poäng med att kunna ha digitala pengar utan att behöva vara kund till en bank eller annat företag. Men många av problemen med att kontanthanteringen minskar kommer inte att kunna lösas med statliga e-pengar. Personer som på grund av funktionshinder eller av andra skäl har svårt att använda annat än kontanter blir inte mycket mer hjälpta av en e-krona.
Inte heller blir statliga e-betalmedel mindre beroende av el, internet eller andra system för att genomföra betalningar. En viktig hållning för utredningen blir att inte tjusas av digitalisering för digitaliseringens skull – även om regeringen strävar efter att alltid ligga i framkant på det området.
Om det inte finns en tillräckligt stor poäng med statliga digitala pengar ska de heller inte införas. På samma sätt bör frågan ställas om staten över huvud taget ska ha en roll på den digitala betalmarknaden. Ingen har än så länge föreslagit att kontanterna ska försvinna helt, så där kommer staten fortfarande att erbjuda alternativa betalmedel.
Sedan tidigare har de digitala betalningsmedlen inneburit lättnader för många, till exempel genom minskad rånrisk i handeln. Men när fler ärenden görs digitalt ökar också insikten om att systemen måste vara robusta. På den punkten är det inte alls säkert att staten kan erbjuda något bättre digitalt än de privata aktörerna. Kontanterna kommer däremot alltid att kunna vara det robusta alternativet om de digitala systemen plötsligt sätts ur spel.