Inspirationen kommer från USA där varje grad i Marinkåren åtföljs av läsrekommendationer. På listorna varvas skönlitteratur med biografier och fackböcker. Målet är att förbereda för krig men också att fördjupa förståelsen för officersyrkets roll i samhället. Gemensam läsning stärker också professionen genom att skapa en gemensam referensram och erfarenhetsbank.
Idén kommer ursprungligen från generalen James Mattis, som under en kort tid också var USA:s försvarsminister. Mattis blev känd för att alltid ha Marcus Aurelius Betraktelser med sig i fält.
Läsningens roll i officersyrket har skiftat genom åren. När Sverige på 1800-talet fick sin första moderna officersutbildning ingick 300 undervisningstimmar i historia under två år. Historia sågs som det grundläggande teoretiska ämnet för att bli en bra ledare i krig.
Detta förändras med andra världskriget. Den tekniska utvecklingen gjorde gamla lärdomar förlegade. Den nya officersutbildningen inriktade sig på teknik och i viss mån beteendevetenskap.
I början av 1970-talet kom dock något som kunde ha blivit en renässans för militärhistoria. Israel vann överraskande sina försvarskrig genom att ogenerat studera tyska framgångar från andra världskriget. USA förlorade Vietnamkriget mycket därför att man inte förstod sin motståndares historia och inte heller tittade på erfarenheter som brittiska och franska arméer gjort i området.
Gulfkriget blev sedan en revansch för teknologerna, medan krigen i Afghanistan och Irak åter aktualiserat militära kunskaper om kultur och historia.
Sammanfattningsvis: Ingen vinner ett krig på att läsa böcker, men man kan förlora ett krig för att man inte har läst böcker.
Låt oss därför hoppas att löjtnant Braws läslista snart blir verklighet i varje svensk soldats benficka.
Men varför göra halt vid officersyrket? Finns det inte fler svenska professioner som behöver stärkas? Poliser är ett yrke som behöver läsa historia för att förstå sin professions roll i demokratin. Samma borde gälla för till exempel tullen och Kriminalvården.
Eller varför inte läslistor för de som jobbar inom vården? Precis som militärer ställs vårdpersonal inför situationer som är svåra att förbereda sig på.
Gemensam läsning kanske också kunde stärka tjänstemännen vid länsstyrelser. De många exemplen på aktivism inom till exempel skogs- och vattenfrågor visar på en kris för professionen vid de statliga myndigheterna. Varför finns man och vilka värden har man ansvar att balansera?
Det är nog flera svenska professioner som skulle tjäna på att stärka sin självbild och sin självreflektion. Då kan gemensamma läslistor vara ett ypperligt verktyg. Förmodligen långt mer effektivt än värdegrundsdagar med dyra konsulter.