I tisdags avslutades den allmänna motionstiden i riksdagen. Varje år har riksdagsledamöterna några veckor på sig att lämna in egna förslag – motioner. Dessvärre är det mestadels ett spel för gallerierna. I praktiken har de liten betydelse. Det bör ändras. Riksdagens roll behöver stärkas.
Förslag från enskilda ledamöter bifalls sällan. Endast fyra procent av alla motioner röstas igenom helt eller delvis. Riksdagsledamöterna är trots allt valda på partimandat, så en enskild ledamot har sällan särskilt mycket att säga till om.
Ofta är motionstiden mest ett sätt för riksdagsledamöter att få synas i media. Men det visar på ett desto större problem. Trots att riksdagen är folkets främsta företrädare, har riksdagen små möjligheter att driva igenom egna förslag.
Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen har tvåblockspolitiken i praktiken upphört. Minoritetsregeringar med hoppande majoriteter lär bli vanligare. Då bör riksdagen ha en starkare roll i lagstiftningsarbetet.
Sedan 1980-talet har antalet anställda på regeringskansliet ökat med 50 procent. De politiskt tillsatta tjänstemännen har fördubblats. EU-samarbetet har gjort lagstiftningsprocessen mer invecklad, eftersom Sverige nu måste ta hänsyn till fler internationella regler. De senaste decennierna har regeringens utredningsresurser ökat, men inte riksdagens.
I rapporten ”Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin” från Studieförbundet Näringsliv och samhälle (2017) beskrivs den starkare regeringsmakten som ett demokratiproblem. Om regeringar i regel ska regera i minoritet, får de inte ha för mycket makt.
Regeringen kan alltid ta initiativ till att stifta ny lag. Riksdagen har dock i praktiken små möjligheter att ändra i regeringens förslag eller lägga egna lagförslag eftersom den knappt har några egna utredningsresurser.
Därför blir det viktigare för de politiska partierna att vinna regeringsmakten för att driva igenom sin politik. Det gör politiken mindre konstruktiv. Fokus hamnar på att få sitta i regeringsställning snarare än att påverka genom riksdagen.
Även om det är regeringen som ska hålla i taktpinnen, bör inte riksdagen förminskas till att bli ett enkelt kontrollorgan som bara kan säga ja eller nej till regeringsförslag. De menlösa riksdagsmotionerna är ett exempel på hur svag riksdagen är i praktiken.
Om svensk demokrati ska fungera, bör riksdagen få mer att säga till om. Istället för att lägga tillkännagivanden på hög bör riksdagen återta sin roll som lagstiftare.