Vid flera tillfällen har jag skrivit om huliganism, främst inom fotbollen. Detta har medfört en del återkommande läsarreaktioner. Jag skulle kunna kalla dem mina supportrar - bara för att det vore lika missvisande som att kalla huliganism för supporterkultur. För mig har support ingenting med våld och hat att göra, men den uppfattningen delas inte av alla.
För en dryg vecka sedan undrade en av dessa "supportrar" om jag tänkt skriva något om ”våldtagande festivalkultur”, eller om ”vi är för vana vid våldtäktsförsök runt musiken”? Hen syftade på den då pågående Bråvallafestivalen där bland annat en anmälan om våldtäkt inkommit. Därtill 140 anmälningar om narkotikabrott, fem fall av skadegörelse, fem rattfyllor, fyra olovliga körningar, 227 anmälda stölder samt 14 fall av misshandel. Sammanlagt 410 brottsanmälningar blev facit från årets Bråvallafestival. Ändå kallade polisen det för en ganska lugn festival – på det stora hela. Det säger en del om hur festivaler brukar vara. Många musikintresserade – och deras föräldrar – drar sig för att åka till festivalerna, campa på området och festa till musiken på grund av rädslan för att utsättas för våld, våldtäkt, rån eller annat brott. Om det ska vi skriva, och det gör vi också. På intet sätt försvarar, förklarar eller ursäktar dock festivalvåldet det idrottsrelaterade våldet. Varför skulle det göra det? Hur en del än beter sig i samband med festivaler är oacceptabelt och förkastligt. Men det betyder inte att det kan liknas vid idrottsvåldet - ett organiserat och ständigt återkommande samhällsproblem länkat till en våra största folkidrotter och föreningsverksamheter.
Under Almedalsveckan besökte jag ett seminarium, ordnat av IFK Göteborg, som handlade om fotbollens samhällsengagemang - en växande gren inom idrotten. Göteborgspolitikern Anna Johansson (S) talade om hur det ibland finns en övertro på vad offentliga institutioner kan göra och att civila relationer och påverkansmöjligheter därför är viktiga. Jag kom och tänka på hur de som ifrågasätter fotbollens ansvar för våldet utanför arenorna brukar påstå att det är ”samhällets” ansvar. Argumenterar man så underkänner man fotbollen som en del av samhället. Det här seminariet vittnade om motsatsen.
Jag satt där och kände mig hoppfull till sinnet, tänk så många som gör så bra grejer! I slutet av seminariet uppmärksammade moderatorn att Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson befann sig i lokalen och mikrofonen räcktes till honom. Hade han något att tillägga? Tala om min förvåning när Nilsson tar tillfället i akt att nämna Bråvallafestivalen, och undrar om någon har hört talas om ”festivalrelaterat våld”?
Senare har jag upptäckt att det våld som sker i samband med festivaler tydligen används som ett försök till alibi för det idrottsrelaterade våldet. Särskilt AIK-anhängare tycks särskilt intresserade av våldtäktsstatistik på festivalområden. Men engagemanget har uppenbarligen letat sig ändå upp till högsta nivå i Fotbollssverige.
Så nedslående det måste vara för människor som kämpar i breddverksamhet när de på toppen samtidigt ägnar sig åt undanflykter och fingerpekande: "amen, kolla på dem då!"