När det talas om ökad otrygghet på gator och torg brukar ofta klagomål på polisens närvaro följa. Det kan många gånger vara berättigat. Polisen har centraliserats, på gott och ont. Förhoppningsvis har det skapat en mer professionell organisation, men tyvärr verkar det många gånger ha skett på bekostnad av den lokala närvaron. Vilket har lett till att väktare i allt större utsträckning anställs för att skapa synlighet (DN debatt 4/7).
Samtidigt är det långt fler verksamheter än polisen som har lämnat städernas kontor. Sakta men säkert har de flesta av de institutioner som en gång fanns i hjärtat av många tätorter försvunnit.
Förr låg ofta brandstationerna centralt. Nu är trenden att räddningstjänsten flyttar ut verksamheten utanför staden, för att snabba på utryckningar och få mer ändamålsenliga lokaler. Dessutom kanske det kan minska klagomålen från kringboende på ljud.
Även vårdboenden och sjukhus har flyttat från sina en gång i tiden centrala lägen. Höga fastighetspriser och hyror lär spela in. En annan orsak kan vara införandet av gågator och generellt försvårad tillgänglighet.
Och så här går det att fortsätta – många av de verksamheter är borta som förr gjorde att det i staden fanns människor i legitima ärenden under hela dygnet. Bagerierna, som drar igång bakningen på småtimmarna, blir allt färre. Likaså har alla typer av industrier i det närmaste försvunnit från städers centrala delar. Fabriker, som hölls igång dygnet runt med treskift, har i bästa fall blivit hippa bostäder eller kontor. Även på järnvägs- och busstationerna har biljettluckorna slagit igen. De flesta tobakskiosker och taxistationer är borta. Rationaliseringen märks även för tidningshusen. De i gamla tider lokala tryckerierna, ofta centralt belägna, är borta. Tidningsbuden är en av få yrkesgrupper som fortfarande rör sig som förr.
Det som har hänt är att en uppsjö av var för sig rationella beslut om omlokaliseringar har förändrat stadsbilden utanför kontorstid. Kvar finns möjligen krogliv. Men nu blandas på kvälls- eller nattetid sällan nöjeslivet upp med människor på väg till ett nytt skift i industrin eller vårdhemmet. Staden har släppt sin rustning.
Med en redan pågående butiksdöd, som bör intensifieras av coronapandemins dragning till internethandel, lär städerna bli alltmer enkelriktade. Centrum blir platser för boende, kontor och nöjen. Och väktare eller nattvandrare anlitas för att ge trygghet när det gamla stadslivet försvinner.
Väktare och nattvandrare blir ett sätt att efterhärma den närvaro som tidigare fanns naturligt. Det blir ett artificiellt stadsliv, som det betalas för. Och kanske läggs en del av pengarna som har vunnits på effektiviseringar och utflyttningar av verksamheter på dessa insatser. Det är som att kostnaden för tryggheten är konstant.