Partiet har ökat oavbrutet i de senaste valen genom att berätta sagor om att flyktingar och invandrare hotar Sverige. Nu har Jimmie Åkessons främlingsfientliga järnrörsrörelse samlat 781 000 väljare bakom detta budskap. I eftervalsdebatten höjs en del röster som menar att dessa väljares "oro" måste tas på allvar. Varför det? Det är komplett nonsens att ett land hotas av att det får fler invånare.
Hade Sverige däremot varit ett land med stagnerat eller minskat befolkningsantal, ja det skulle sannerligen varit oroväckande. Ty den främsta källan till nationellt välstånd är humankapitalet. Egentligen är varje individ som söker sig hit en resurs, ingen belastning. Det är människors arbetskraft, flit, idéer, entreprenörskap, framtidstro och personliga strävan att bygga upp en bättre tillvaro som ger ett land dess styrka. Det klassiska exemplet är USA, avskytt av europeiska högerextremister därför att det amerikanska projektet i sig motbevisar tesen att massiv invandring och kulturell mångfald obevekligen leder till svaghet, dekadens och söndring. USA är som bekant en supermakt som ställer alla andra länder i skuggan och utgör världens ekonomiska draglok.
Problemet Sverige lider av är icke, som SD hävdar, tillströmningen av människor och utvecklingen mot större mångfald i samhället. Problemet är det fyrkantiga svenska systemet som dåligt lyckats hantera dessa i grunden positiva fenomen. Konsekvensen är dels att resursutnyttjandet blivit sämre än vad det kunde ha varit, dels att en stigande mottaglighet skapats för Jimmie Åkessons förvillelser.
Det effektivaste sättet att desarmera SD är inte fler slagord, breda manifestationer och upprop, eller symbolpolitiska åtgärder (typ språktest, medborgarskapsritualer, mångfaldsplaner, etc). Det är strukturella reformer.
Idag har ett destruktivt batteri av politiska regleringar saboterat bostadsmarknaden. Det har bland annat tagit sig uttryck i hård segregering, missgynnande av familjer med blygsammare ekonomisk ställning och ett akutartat bristande utbud i Sveriges tillväxtområden (främst storstäderna). Men den värsta stötesten är möjligheterna till egen produktiv försörjning. Enligt OECD är Sverige det industriland som har störst sysselsättningsklyfta mellan inrikes- och utrikesfödda (76,6 respektive 62,6 procent var i arbete 2011). SCB:s siffror för 2013 visar att andelen sysselsatta inrikesfödda svenskar uppgick till 83,1 procent, medan endast 66,1 procent av de utrikesfödda hade jobb. Mediantiden för en nyanländ flykting att komma ut på arbetsmarknaden är 8 år!
Tunga skatter, orimligt höga lägstalöner, krångligt regelverk och rigid lagstiftning straffar ut enkla jobb, försvårar anställningar, hämmar företagande och entreprenörskap. Så kan vi bara inte fortsätta. Med en dysfunktionell bostads- och arbetsmarknad borde väl få förvånas över att integrationen gnisslar. Att räcka varandras händer och sjunga "We shall overcome" löser föga ur det perspektivet. Men om S och LO slutar att stå i vägen för nödvändiga liberaliseringar, och borgerligheten i sin tur blir mindre systemreformistiskt ängsliga, lär nog situationen kunna ljusna betydligt. På kuppen spricker SD:s sagotroll.