Lever våra folkvalda i en bubbla utan markkontakt?
Igår kunde Corren rapportera om projektet ”Prova mitt liv”, som planeras äga rum i Skäggetorp under våren. Projektet går ut på att riksdagspolitiker ska få prova på livet i ett utsatt område i 24 timmar. En i taget ska de bo i en lägenhet och utföra de vardagssysslor som en vanlig ensamstående Skäggetorpsmamma dagligen ägnar sig åt. Lämna barnen till olika skolor, ta bussen till jobbet eller SFI-lektionen, städa, laga mat och hjälpa med läxor.
Idén är att makthavarna ska få förståelse för de olika aspekterna av utanförskap. Som varför SFI ofta inte fungerar eller hur det kommer sig att tröskeln in på arbetsmarknaden är så pass hög för vissa.
Tanken är naturligtvis god. Beslutsfattare måste ha förståelse för medborgarnas olika behov. Dessutom stärks förtroendet för demokratin när politiker och väljare får mötas öga mot öga. Föreningen Världens mammor, som ansvarar för projektet, ska ha en eloge för arbetet de gör.
Samtidigt är det något som skaver. Att projektet överhuvudtaget behövs säger det mesta om den avgrundsdjupa segregationen i vårt land.
Förra året planerade Världens mammor in ett möte med rektorerna från Skäggetorps skolor. Det fick sedan ställas in, då rektorerna ”var rädda för vad som skulle kunna hända” (Corren 22/10). Föreningen kontaktade då områdespolisen som bekräftade att det inte fanns någon hotbild mot föreningslokalen i Skäggetorps köpcentrum. Då hette det plötsligt att rektorerna hade för mycket att göra och att mötet med mammorna därför inte var prioriterat.
Om det är så pass illa på lokal nivå, är det svårt att tänka sig hur relationen till nationella beslutsfattare ser ut.
Det råder valår. I dessa tider ökar frekvensen av personliga pr-projekt bland politikerkandidater. Vi har alla sett dessa bilder. Smått obekväma riksdagsledamöter som fikar med lokala företrädare, spelar fotboll med barnen i förortsskolan och gör high five med en fritidsledare. Sådant är lätt att ironisera över. Särskilt när besöken visar sig vara inget annat än valfläsk och ett sätt att marknadsföra sig själv.
Att mötas och tala är bra, men än viktigare är det att agera. Och förhoppningsvis finns en genuin vilja att göra skillnad. De 24 timmarna i Skäggetorp får inte sluta som en exotisk safari för Stockholmsbor.