Nu hotar Vänsterpartiet med att störta regeringen igen. Anledningen är januariavtalets överenskommelse om att modernisera arbetsrätten.
Den 1 juni ska ett utredningsförslag som behandlar förändringar i Lagen om anställningsskydd (LAS) ligga på arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks bord.
I SVT:s Agenda den 24/5 slog Jonas Sjöstedt fast vad som händer om detta utredningsalster går vidare för beslut i riksdagen: ”Då kan inte Stefan Löfven vara statsminister”. Det är naturligtvis under förutsättning att SD, KD och M backar upp ett misstroendevotum mot regeringschefen från Sjöstedts sida. SD gör det säkert utan skrupler.
Men att M och KD skulle fälla Löfven på en borgerlig drömreform av LAS vore väl tidernas ironi. Politik är sannerligen en egenartad bransch.
Bara det att Socialdemokraterna gjort liberala eftergifter på arbetsrättens område är uppseendeväckande och tillhör nog det mest sensationella i januariavtalet.
Inte undra på de närstående LO-fackens bestörtning. Kommunals ordförande Tobias Baudin talar symptomatiskt i termer av katastrof. För arbetarrörelsen är ju LAS närmast en helig graal – trots att varken S eller LO tidigare inte ens ville ta i den med tång.
Ty LAS är egentligen en produkt från Folkpartiet, som idag heter Liberalerna, som numera tillsammans med Centern pressat Socialdemokraterna att svälja en borgerlig drömreform av en gammal liberal drömreform som Socialdemokraterna avskytt och som Liberalerna inte längre vill kännas vid, men som Socialdemokraterna kommit att älska.
Låter det snurrigt som ett avsnitt i den parodiska TV-såpan "Lödder"? Politik är, som sagt, en egenartad bransch. Men att S och LO varit motståndare till LAS, som Folkpartiet populistiskt lanserade 1957 och fick riksdagen att anta 1973, är historiskt ingalunda konstigt.
LAS är nämligen ett solklart brott mot den klassiska svenska modellen i Saltsjöbadsandans tappning anno 1938. Där avtalade fack och näringsliv om spelreglerna för arbetsmarknaden på det att staten skulle hålla fingrarna borta.
Tvister, exempelvis kring uppsägningar, löstes genom samråd och förhandlingar på arbetsplatserna. Knivigare fall hänsköts till en särskild nämnd av erfarna partsrepresentanter som benade ut problemen. Modellen fungerade väldigt bra och Sverige skröt gärna om den internationellt.
När staten i form av den radikaliserade regeringen Palme på 70-talet ändå köpte FP:s idé om att ingripa med lagstiftning, rubbades maktbalansen till fackets förmån och situationen på arbetsmarknaden blev genast grötigare. Det har tjänat Sverige illa.
Låt oss hoppas att M och KD har bättre förstånd än att slå följe med Vänsterpartiet i värnandet om Folkpartiets och Olof Palmes olycksaliga LAS-sabotage mot den ursprungliga svenska modellen.