För många barn och unga är nu sommarlovet slut och skolan har dragit igång. Så också för min son som börjat skolan för första gången. Som förälder är det också pirrigt med skolstarten. Men det jag oroar mig mest över är inte han inte ska fixa att sitta stilla eller att ta till sig instruktioner och kunskap. Det är att han ska trivas. Att han ska må bra, få kompisar och inte bli retad. Mobbad. Varför skulle han bli det? Tja, säg det - mobbningens vägar äro outgrundliga. Det kan räcka med "fel" frisyr eller skolväska för att den ska dra igång. Det skrämmer en mamma, och säkerligen en pappa också.
Över 60 000 elever mobbas i svenska skolan. Det är åtta procent av eleverna, som går till skolan inte med förväntan eller ens tristess. De går med bävan. Statistiken finns i ”Friendsrapporten” som lades fram i veckan.
Jag vet hur det känns. Jag blev själv utsatt ett tag under högstadietiden, trots att jag saknar de attribut som enligt föreningen Friends rapport ofta ligger till grund för mobbning. Ja, det skulle vara det där med könet då. Att jag var flicka.
Men mobbningens orsak är väl egentligen helt irrelevant? Vi ska akta oss för att definiera grader i det helvete som är mobbning. Det centrala är att ett barn eller en ungdom mår dåligt för att andra är taskiga – oavsett etikett på anledningen till det. Mobbing är ett gräsligt fenomen som kan riva svårläkta sår i en människas liv långt efteråt. Skolledningar och lärare måste göra allt som står i deras makt för att förhindra det.
Om jag ska ta mig själv som exempel igen så minns jag att efter påtryckningar från mina föräldrar kröp det till slut fram vad jag fick handskas med i skolkorridorerna. Då yttrade rektorn något i stil med ”lite sånt får man räkna med”. Nu är det ett bra tag sedan jag gick på högstadiet, men enligt Friends har ingen förändring skett på 20 år. Mobbningen har legat konstant på samma nivå. Jag är helt övertygad om att rektorn på min skola då, likaväl som de verksamma i dag, visste vad mobbning var och att det var fel. Hon hade bara inte ryggrad nog att ta tag i det. Som tur var hade jag en lärare som utrustats med en.
Det spelar ingen roll hur mycket mer normkritisk utbildning (som Friends och Lärarförbundet student föreslår), antimobbningsplaner eller till och med hot om skadestånd för mobbares föräldrar (som Skolledarförbundets ordförande Matz Olsson vill ha) som plockas fram om ingen vågar och vill ta tag i problemet. Det yttersta ansvaret för elevernas hälsa och välmående i skolan ligger på ledningen. Det vill säga ytterst rektor.
Vi har tidigare här på ledarplats i Corren efterlyst tydligare ledarskap inom skolvärlden. Det behövs för skolresultaten, de pedagogiska och ekonomiska utmaningarna – och mot mobbning. Om mobbning förekommer på en arbetsplats är det chefens ansvar att vidta åtgärder som tar slut på trakasserierna. Psykologen och författaren Christer Olsson föreslår i en debattartikel i Metro att ”den rektor, som på sin skola och genom sin personal, prioriterar någon annan uppgift före kampen mot mobbning och kränkning, ska fråntas sin skolledartjänst. Han eller hon är en riskfaktor när det gäller våra elevers trygghet och säkerhet.” Det låter rimligt. Men då krävs å andra sidan någon med ryggrad nog att sparka rektorn.
Handlingsplaner och nolltolerans i all ära, men de är inte vatten värda om ingen vågar gå från ord till faktisk handling. Det behöver min son, och alla andra söner och döttrar, för att de ska få en utvecklande och minnesvärd skolgång.