Att sköta vägunderhållet nu måste vara hopplöst. Det snöar och regnar om vartannat. Det fryser och töar. Och väderrapporterna slår fel.
Kanske är det inte konstigt att det ser ut som det gör i centrala Linköping, med gator som är snorhala och tillfartsvägar som påminner om tvättbrädor.
Kritiken mot snöröjningen i staden har inte heller låtit vänta på sig. Många är upprörda.
Till viss grad är ilskan överdriven. Det finns generellt i Sverige en oförståelse för att allt inte kan fungera som vanligt, när det inte är som vanligt.
Samtidigt är kritikerna mot snöröjningen i Linköping ändå något på spåren. Är det inte stundtals bedrövligt halt, trots allt?
Exempelvis framstår det som konstigt att länsvägar som leder till Linköping är märkbart bättre hållna än större gator i stan. På onsdagsmorgonen körde jag nästan åtta mil, på allt från den minsta länsvägen i glesbygd till motorväg. Först på infarten till Linköping blev väglaget dåligt.
Det kan dock finnas många skäl till att vinterväghållningen skiljer sig mellan vägar. På mer trafikerade vägar blir snön snabbt hårt tillkörd och därefter svårare att ploga bort.
Det kan även spela in vad för typ av fordon som sköter snöröjningen. Ju tyngre och mer anpassad för uppgiften som ett fordon är desto bättre blir resultatet. De stora lastbilarna med flaken fulla av salt som kan ses rulla på E4 är något helt annat än de mindre ekipagen som kör i städerna.
Något annat som också kan avgöra kvalitén på snöröjningen är svårare att ta på – det handlar om modellen att upphandla underhållet ett antal år i taget.
De allmänna vägarna ansvarar statliga Trafikverket för. De kommunala vägarna och gatorna har kommunen hand om. Dessa skriver i sin tur kontrakt för skötsel med stora entreprenörer, som i nästa led ofta anlitar flera mindre entreprenörer.
I Östergötland är det Svevia som sköter vägunderhållet åt staten. Och standarden är kontrakt på fyra år med möjlighet till något års förlängning.
Linköpings kommun upphandlar å sin sida snöröjningen tillsammans med gräsklippning och tömning av papperskorgar. Och i oktober blev det panik då en stor driftentreprenör gick i konkurs. Situationen löstes till slut genom att andra entreprenörer som gör jobb åt kommunen utökade sina åtaganden fram tills nästa upphandling, i april.
Det finns dock skäl att fundera över hur lyckad den här modellen är. Kan det rent av vara så att de korta kontraktstiderna gör att vi kortsiktigt minimerar det offentligas kostnad för skötsel av vägarna men i längden får ut mindre eller sämre vägunderhåll för pengarna?
För få företag lär vara villiga att investera i de bästa maskinerna som krävs för bland annat snöröjning, när de inte vet om de har jobbet kvar efter att upphandlingstiden har löpt ut. Det går knappast att betala av så stora maskiner på så kort tid.
Talande nog har det också under senare år varit svårt att få tag på östgötska företag som vill ta snöröjningskontrakt. Det går även att fråga sig vilka incitament som en entreprenör har för att göra bästa möjliga jobb när kontrakten bara sträcker sig ett par år.
Möjligen är det också bristerna i dagens upphandlingsmodell som vi delvis ser effekterna av, när det är halare än det borde vara på en del vägar i Linköping.