Planen på ett dagbrott i Norra kärr, mellan Ödeshög och Gränna, har väckts till liv igen, rapporterar Dagens Nyheter. En ny begäran om koncession ska lämnas in.
Bakom ansökan står som tidigare det kanadensiska bolaget Leading Edge Materials. Förhoppningen från bolaget är att den här gången få hjälp av riksdag och regering för att få alla tillstånd.
De politiska skälen för att tillåta en gruva i Norra kärr finns också. Det som göms i berget nära Vätterns strand är sällsynta jordartsmetaller. Sådana som hela världen är ute efter.
Dessa metaller används i magneter som behövs för att driva vindkraftverk och elbilar, vilka i sin tur behöver byggas för att fasa ut olja, kol och gas. Alltså – den hållbara omställningen står och faller med tillgången till sällsynta jordartsmetaller.
Här finns också en säkerhetspolitisk dimension. Europa behöver frigöra sig från fossila energikällor för att minska sitt beroende av opålitliga skurkstater med stora olje- och gasfält, likt Ryssland och Iran. Problemet är bara att det kastar Europa ur askan in i elden, eftersom Kina dominerar marknaden för sällsynta jordartsmetaller.
Ska Europa inte vara beroende av den kinesiska diktaturen behöver vi hitta jordartsmetaller på annat håll, vilket EU-kommissionen har försökt med i flera år. Och det är nu Norra kärr kommer in i bilden.
Enligt Leading Edge Materials är det fråga om en av världens rikaste fyndigheter utanför Kina. Vd:n säger till DN att en gruva i Norra kärr skulle "göra Europa mer självförsörjande på metaller för den gröna omställningen".
Det här är precis vad EU-kommissionen vill höra. Men det är nog det sista många i de natursköna trakterna mellan Ödeshög och Gränna vill höra.
För en gruva i Norra Kärr är hur man än vänder och vrider på det inte ett lyft för området. Men är det värt priset – att solka ner ett av Sveriges mest uppskattade natur- och kulturlandskap med ett dagbrott? Det beror på vem man frågar.
I Ödeshög är motståndet grundmurat. Oron är stor att brytning ska påverka vattnet i Vättern, som är Europas största dricksvattenkälla.
I SVT:s valkompass 2022 svarade Moderaterna i Ödeshög att en mer olämplig plats att anlägga en gruva är svår att finna. SD och KD var inte mycket mildare i sin kritik, liksom S, MP och C. Men talande nog vill inte samma partier på nationell nivå ta samma hårda ställning – tvärtom hoppas ju gruvbolaget att regeringen ska tillåta ett dagbrott.
Det här kan ses som uttryck för något som brukar uppenbara sig när det ska byggas ut elproduktion eller öppnas gruvor. Många är positiva till vindkraft eller gruvor – så länge man inte själv påverkas.
Med andra ord är det lätt att sitta på höga hästar i fråga om gruvetableringar, fram tills den dag man själv drabbas. Och det lär allt fler göra. För de metaller som nu jagas med allt större desperation finns att hitta i södra Sverige.
Den profilerade bloggaren Lars Wilderäng publicerade redan 2013 en text med rubriken "Köpa hus på landet? Så undviker du gruvområdena". I den texten konstateras att inte bara trakterna runt Norra kärr är av intresse för mineralletare och gruvbolag "utan även hela området runt Vadstena och Motala, nästan hela vägen till Linköping, varav en del är prima jordbruksmark och bebyggt". Området avgränsas av Vadstena, Motala, Borensberg, Ljungsbro, Skänninge och Linköping.
Så det är knappast fråga om det kan bli aktuell med fler gruvor i Östergötland – utan var och när. Sverige framstår dock vara dåligt rustat för att hantera de konflikter som uppstår kring etableringar av gruvor. Det verkar inte som att lagstiftningen har hängt med.
Vad är då förändringen? Jo, de senaste generationer har vi vant oss vid att gruvor är något som främst angår norra Sverige. Det framstår även som om lagstiftaren har utgått från det – att gruvor är något som främst lär etableras i obebodda områden på statlig mark i norr och att de som letar är svenska bolag eller staten.
För som det är i dag har inte markägare mycket att sätta emot ett gruvbolag som vill börja borra. Staten får ta beslut om inmutning utan att markägare får ge sin syn på saken. På samma fastighet kan även den ena inmutningen efter den andra följa. Och det här kanske fungerar bra om statliga eller svenska bolag – där vinsterna stannar i landet – öppnar en gruva på statliga marker där inget växer och det är långt till grannar. Men så ser det inte ut längre.
Nu planeras det för gruvor i tätbefolkade odlingsbygder i södra Sverige – som Ödeshög, Österlen och Västervik. Gruvbolagen kan sägas ha flyttat från obygden till Folkungabygden, med allt vad det innebär i ökade målkonflikter.
Det är inte heller svenska bolag som står bakom gruvorna. I Norra kärr är det ett kanadensiskt bolag. I Österlen är det ett brittiskt bolag som söker metallen vanadin. Och även om vi lever i en värld där handel och utbyte mellan länder ska vara en självklarhet finns det anledning att fråga sig om det inte krävs en viss lokal förankring för just gruvetableringar – eller en ordning som säkerställer att värdeskapandet kommer trakten till del.
För ett sätt att garantera ett uteblivet folkligt stöd i de områden som ska få nya gruvor är det upplägg som gäller nu: Att bolag från fjärran länder tar upp dagbrott i älskade miljöer. Att metallerna som kommer därifrån går till tysk bilindustri. Att vinsterna från brytningen skickas till andra sidan havet. Och den dag oljudet från gruvan tystnar står lokalbefolkningen och Sverige kvar med stora sår i natur- och kulturlandskapet.
Att gruvan i Norra kärr behövs är det ingen tvivel om. Men den hållbara omställningen måste vara hållbar, även i Norra kärr.