Hur kommer det sig att Försäkringskassan fattar beslut i ärenden som inte är tillräckligt utredda? En ny rapport från Inspektionen för socialförsäkringen visar att så mycket som var tionde beslut kan vara felaktiga på grund av slarv. Det är oroande att Försäkringskassan tummar på grundläggande förvaltningsrättsliga krav.
Alla myndigheter i Sverige har en skyldighet att se till att ärenden blir tillräckligt utredda. Det är uppenbart att Försäkringskassan har brustit på den punkten. Granskningen visar att drygt tio procent av avslagsbesluten kan vara felaktiga och att det finns förbättringspotential i ytterligare 40 procent av de granskade ärendena.
Det är svårt att dra tvärsäkra slutsatser om Försäkringskassans tillkortakommanden beror på effektivitetskrav eller bristande kunskap hos handläggare. Men det vore inte orimligt om alltför strikt resultatstyrning riskerar att åsidosätta andra viktiga värden.
Det är bra att myndigheter eftersträvar effektivitet. De har en skyldighet att göra detta. Men det måste vägas mot rättssäkerhet och andra värden, så som regler om opartiskhet, utredning och kommunikation. Det blir än mer viktigt när det handlar om ersättningar som är viktiga för enskilda människors försörjning.
Aktivitetsersättning och sjukpenning är pengar som ska gå till personer som är för sjuka eller funktionsnedsatta för att jobba. I dessa fall är det särskilt viktigt att det blir rätt från början.
Företeelsen är inte bara problematisk för att människor riskerar att hamna i kläm. Det är även allvarligt på en mer övergripande nivå. Den svenska förvaltningen förutsätter att den enskilda ska kunna bevaka sin rätt utan ett juridiskt ombud. Och det är just därför myndigheter har krav på sig att utreda ärenden tillräckligt, tillhandahålla en viss grad av service och tillgänglighet och inte minst motivera sina beslut på ett begripligt sätt.
Syftet med att utreda något över huvud taget är att få ett tillräckligt beslutsunderlag för att kunna fatta ett korrekt beslut. Det betyder i sin tur att om ett beslut fattas utan tillräckligt beslutsunderlag så är beslutet godtyckligt och därmed ur ett systemperspektiv slumpmässigt.
Det klassiska ämbetsmannaidealet om att oväldigt verka i medborgarens tjänst och fatta korrekta beslut riskerar att förvridas av effektivitetskrav och alltför strikt resultatstyrning. Ju hårdare krav som ställs desto viktigare att dessa ideal värnas. Den goda förvaltningskulturen börjar med den enskilda tjänstemannen, oavsett om det är på Försäkringskassan eller någon annan myndighet.