Stefan Löfven har varit på Island vid Nordiska rådets session i Reykjavik. Där fick han frågor av sina nordiska kolleger om svensk flykting- och integrationspolitik. Löfven erkände misslyckanden å tidigare regeringars vägnar, men lade samtidigt en stor börda på näringslivet som han menar diskriminerar utomeuropeiskt födda personer på arbetsmarknaden. ”Det är något vi måste arbeta mycket strukturerat med”, sade Löfven (DI 28/10).
Som statsminister bör man tänka till och fundera över vem, hur och i vilket sammanhang man lägger skuld på någon annan. Om det över huvud taget bör göras, från högsta politiska ort.
Även om diskriminering förekommer på svensk arbetsmarknad – det finns, om än enligt DO rätt begränsad, forskning som visar att det till exempel är svårare för personer med arabiskklingande namn att bli kallade till en intervju än de med svenskklingande namn – kanske det inte är det viktigaste att kasta ur sig på Nordiska rådet.
Särskilt inte som Svenskt Näringsliv, Företagarna och andra skriker efter reformer som ska underlätta för dem som står längst ifrån arbetsmarknaden att komma in. Ett reformerat anställningsskydd, att inte röra rut- och rotavdragen, att sänka arbetsgivaravgifterna och skatterna, komma med regelförenklingar etc. Det finns ett berg av utmaningar för den politiker som känner sig manad att ta tag i.
Svenska företag är långt ifrån inte ensamma om kritiken. Från internationellt håll – OECD, IMF, World Economic Forum och Europeiska kommissionen – kommer också uppmaningar till en reformerad svensk arbetsmarknad. De höga ingångslönerna och den rigida arbetsrätten står för de högsta trösklarna. De behöver slipas ner rejält.
Så Stefan Löfven begick ett stort misstag i Reykjavik när han lastade företagen för utanförskapet. Förutom att han skyller ifrån sig är det fel i sak. Diskriminering är ett otyg, olagligt och aldrig acceptabelt. Men det är svåråtkomligt.
Det finns mycket som enklare skulle öppna dörrarna till egenförsörjning för människor som i dag är hänvisade till bidrag och utanförskap i Sverige. Dessa rådande strukturer är helt lagliga, politiskt sanktionerade och Löfven har inte visat särskilt stor intresse för att ändra på dessa. Statsministern har slängt sten, men är knappast utan skuld.