En 17-årig pojke pekar ut två misstänkta biltjuvar, också de under 18 år, för polisen. För att förmås ta tillbaka sitt vittnesmål blir han sedan misshandlad av en av de utpekade och återkommande förföljd och hotad av dem och deras vänner. Till slut tvingas pojken och hans mamma flytta till en annan del av staden.
Fallet skildras i ett reportage i SvD (9/8) och är typiskt för den tystnadskultur som skapar allt större problem för polisens förmåga att utreda brott. Pojken i reportaget säger själv att han aldrig skulle vittna igen – ”inte ens om det gäller mord”.
Flera förslag har presenterats för att bekämpa tystnadskulturen. Vissa rimliga, men även radikala åtgärder har vunnit större acceptans, såsom anonyma vittnen. Förslaget ska utredas enligt regeringens 34-punktsprogram och förespråkas också av bland andra Moderaterna.
Strävan att stärka skyddet för vittnen får dock inte gå ut över grundläggande principer eller rättssäkerheten. Det finns många åtgärder som kan och bör genomföras utan att riskera att fler oskyldiga drabbas av rättssystemets brister.
Anonyma vittnen underminerar en av de mest grundläggande rättsprinciperna: att det är värre att en oskyldig person döms än att flera skyldiga frikänns. Därför ställer vi höga krav på bevis och bördan ligger helt på åklagarsidan. Men om vittnet är anonymt försämras den åtalades möjlighet att fullständigt bemöta de uppgifter som vittnet ger. Framför allt förstärks polisens och åklagarsidans makt i rättsprocessen på den anklagades bekostnad.
Redan idag kan frestelsen vara stor att använda tveksamma metoder för att sätta dit någon som tros vara skyldig. Ett aktuellt fall är jaktbrottsmålet mot industrimannen Karl Hedin där polisen använde rent felaktig bevisning. Denna frestelse bör inte förstärkas.
Samtidigt visar den 17-åriga pojkens fall på flera åtgärder som bör genomföras. Straffen för övergrepp i rättssak bör höjas, särskilt minimistraffen. Detta ska glädjande nog ske inom ramen för 34-punktsprogrammet.
Brottet bör också undantas från såväl ungdoms- som mängdrabatt, även för 15–18-åringar, och inte bara för 18–20-åringar som regeringen utreder. Övergrepp i rättssak bör också prioriteras högre av rättsväsendet. I pojkens fall väcktes till exempel aldrig åtal.
Vittnen måste skyddas. Både för att bättre kunna bekämpa brottslighet och för att det inte ska straffa sig att stå upp mot den. Men om inte rättsstaten värnas kan den inte heller skipa rättvisa.