Vad händer när ett statligt bolag hotar och avkräver censur av enskilda medborgare, inte förstår konceptet ”metafor” samt potentiellt bryter mot svensk lag?
Och vem blir förvånad när detta bolag visar sig vara SJ?
Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker, men på fritiden skriver han krönikor på tidningen Affärsvärlden. För ett par veckor sedan var han frustrerad på tågbolaget – så han skrev en text om sina erfarenheter och vilka känslor dessa väckte (23/6).
Krönikan innehöll en del saftiga formuleringar. Som denna: ”Jag är emot våld av alla de slag och tycker det är jättedåligt med skadegörelse. Men om någon skulle fråga mig om jag hade lust att ta med en högaffel och några facklor för att tåga mot SJ:s huvudkontor, ja, då hade jag följt med”.
Även en dumskalle förstår att Thunholm inte bokstavligen vill inhandla högafflar och tändvätska på Bauhaus, för att sedan tåga upp till Vasagatan i centrala Stockholm och bränna ner huvudkontoret till grunden.
Men SJ:s försäljningsavdelning visade sig vara något värre än dumskallar. De visade sig vara censurivrande haverister.
Chefen skickade ett märkligt mejl till Thunholms arbetsgivare (alltså mediebyrån – inte Affärsvärlden) där han påstod att SJ:s anställda blivit illa berörda av de spetsiga uttrycken. När arbetsgivaren förklarade att Thunholm är krönikör på sin fritid svarade SJ att de ”sitter nu och jobbar på vårt eget upphandlingsunderlag där vi skall se över vilka vi skall jobba med i er bransch framåt och ditt svar är rätt viktigt här.” (AfV 7/7).
Att antyda att en aktör kan svartlistas av ett företag som omfattas av reglerna om offentlig upphandling på grund av något en medarbetare sagt är djupt olämpligt. Om någon nu trodde något annat.
Därtill uppmanade SJ att mediebyrån skulle tillrättavisa Thunholm ”personligen” samt hotade med en polisanmälan.
Så vad kan vi lära oss av denna historia?
För det första måste svensk skola bli bättre på att förklara uttryck som ”metafor”, ”ironi” och ”popkulturell referens”.
För det andra tycks mäktiga statliga bolag ha insett att försök till cancellering kan vara ett utmärkt sätt att brännmärka kritiker på. Det är ett demokratiproblem.
Och för det tredje: makt gör människor knäppa. SJ blev av med sin 150-åriga monopolställning först 2010. Det har lett till orättvisa konkurrensfördelar. Exempelvis sker 98 procent av all tågbiljettförsäljning via SJ:s hemsida och bolaget dominerar på landets mest trafikerade sträckor.
SJ kan således bete sig lite hur som helst, utan risken att slås ut från marknaden. Även om de samtidigt råkar göra sig själva till ett perfekt exempel på varför marknadsliberalism är det överlägsna ekonomiska systemet.