Citatet är Jonas Gardells, en av deltagarna i kvällens ”Hela Sverige Skramlar - en konsert till förmån för människor på flykt”, som direktsänds i bland annat 24Corren. Sveriges artistelit medverkar ideellt från utlånade Globen i Stockholm. Biljettintäkterna, liksom det som skänks av tittarna via sms, Swisch eller plusgiro, går till FN:s flyktingorgan UNHCR. Biljetterna sålde fort slut och det verkar upplagt för att Gardell får som han vill.
Liknande musikinitiativ har tagits förr. Minns 1980-talets "We are the world" med bland andra Michael Jackson och Quincy Jones, som inspirerades av Band Aids "Do they know it's Christmas" om svältkatastrofen i Etiopien. "We are the world" fick en uppföljare efter jordbävningen på Haiti 2010. Eller låten "That's what friends are for" med Dianne Warwick, Elton John, Gladys Knight och Stevie Wonder och välgörenhetskonserten med samma namn, som spelade in pengar till förmån för aidssjuka 1990. Det finns fler exempel.
"Hela Sverige skramlar" med frontlåten "Alla kan göra nåt" är redan en succé, men ju mer pengar eventet drar in desto bättre.
Viljan att hjälpa är stor hos svenskarna, så stor att biståndsorganisationer på sina håll har svårt att hinna med och ombesörja allt de får till skänks. Samtidigt påpekas vikten av att ”hålla i”, behovet växer för var dag som går och så länge som nöden fortgår i Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea och andra länder i områdena, finns inga utsikter om en förbättring.
I går träffades Vladimir Putin och Barack Obama för första gången på nästan ett år. Relationen mellan dem är minst sagt frostig på grund av Rysslands annektering av Krim i Ukraina. Tonen är hård och handelsförförbindelserna mellan öst (Moskva) och väst (USA och EU) präglas av sanktioner och embargon. Situationen påminner alltmer om kalla kriget.
Men kriget i Syrien tvingar parterna att mötas. Rysslands band till Syrien är starka och Putin stödjer den skrupelfrie presidenten Bashar al-Assad, som är den ledare i kriget som har flest civila liv på sitt samvete (Sveriges Radio 28/9). USA:s inställning är att Assad måste bort. I synen på IS möts de dock. Terrororganisationen måste bekämpas och frågan är om länderna ska koordinera sina insatser. När fiendens fiende också är din fiende, kompliceras förhållandena.
Människor som dör och människor som flyr är konsekvensen av dessa politiska konflikter, låsningar och krigstillstånd. Att tillintetgöra den fruktansvärt inhumana Islamiska staten bör prioriteras. Samtidigt är det ingen garant för vare sig fred, frihet eller stabilitet. Kriget har så många sidor. Det enda vi vet är att det inte kommer att ta slut imorgon.
Därmed står resten av världen inför ett val: ska vi blunda eller hjälpa. Sverige har inom EU tagit tydlig ställning för det sistnämnda, och det stärker att se hur majoriteten av civilsamhället ställer upp på den linjen. Det förtjänar lite stolthet. Visst handlar det om hur vi och våra efterlevande ska se på vår reaktion, men mest handlar det om att hjälpa här och nu när lidandet är så enormt och påtagligt grymt. Vi kan göra en så enkel sak som att bänka oss framför tv:n, njuta av musik och skänka en slant.
Så skramla nu, Sverige. Skicka signalen till FN-skrapan och möjliggör fler fristäder till människorna på flykt.