Dagarna går i skolans tecken. I valstugor berättar partiföreträdare om vad de vill göra för skolan. Och runt köksbord diskuteras den mer praktiska verkligheten – den stundande skolstarten.
På måndag drar höstterminen igång i Åtvidaberg, Kinda och Ödeshög. På tisdag i Mjölby. På onsdag är det upprop i Boxholm, Ydre och på grundskolorna i Linköping. På torsdag öppnar gymnasieskolorna i Linköping sina portar. För många unga innebär det här nya rutiner i vardagen, nya kompisar och nya ämnen. För oss andra är skolstarten en tydlig markering att sommar övergår till höst. Att jobbet börjar på allvar igen, på nya eller gamla arbetsplatser.
Att vi nu upplever några veckor fyllda av omstarter och nystarter lär göra augusti till en månad som är särskild fylld av grubblerier. Tankar som nog många snuddar vid är om valet av skola är rätt. Eller om arbetsplatsen eller uppgifterna som dagarna ägnas åt är rätt. Helt enkelt om vi hushållar väl med vår tid på jorden. Att helt ha friheten att efter eget huvud forma sina dagar är det få som har. Realiteten är att vissa jobb måste göras för brödfödan. Precis som åren i skolbänken.
Samtidigt är skolplikten början på en friare livsresa. En utbildning gör det lite enklare att få en sysselsättning eller en arbetsgemenskap som känns meningsfull. Skolstarten är i det ljuset starten för alla unga som fritt vill kunna forma sina liv. För den som går genom skolans korridorer och kommer ut på andra sidan med en yrkesexamen eller universitetsutbildning i bagaget har fått något åtråvärt. Ett examensintyg kan visas upp för en potentiell arbetsgivare som direkt kan få grepp om personens kompetenser – alternativet hade varit ständiga provarbeten vilket skapar inlåsningseffekter på befintliga arbetsplatser. Den som kan visa upp en examen kan enklare och mindre riskfyllt byta jobb. Det är en typ av frihet.
En utbildning kan inte heller tas ifrån en människa. Det går att förlora hus och hem – men en examen kan inte tvångsförsäljas av Kronofogden eller bli lågornas rov. Den som anstränger sig i skolan, läser böcker och bildar sig skaffar sig något som inte kan mistas annat än till glömskan.
Det krävs samtidigt åtgärder för att skolan ska förbli en skattkammare – en frihetsmaskin. Det är där politiken kommer in.
Det är uppenbart att något behöver göras för att alla skolor ska förbli goda platser att börja livet på. Särskilt i ljuset av att allt fler elever i årskurs nio uppger att de någon gång har undvikit skolan av rädsla för brott, enligt Brottsförebyggande rådet. Mer än var fjärde tjej uppger sig ha hållit sig borta en hel dag av oro för att utsättas för misshandel. Det är mörk statistik som återspeglar en på sina håll ännu mörkare verklighet.
För att vända trenden presenterade Liberalerna för ett par dagar sedan fem förslag för att få ordning. Det som lovas är en statlig ordningsskola. Vägen dit beskrivs vara återförstatligande, speciallärare mot stök och skärpta ordningsregler på en rad områden. Förslagen är behövliga.
Den grova organiserade kriminaliteten kryper ner i åldrarna. Och samhällets inställning till ungdomar på glid förändras med det, vare sig vi vill det eller ej. Att det som förr kallades för stök och bus i skolan börjar benämnas i termer av kriminalitet och brott är uttryck för det. Även lagstiftaren uppvisar en annan attityd.
Straffrabatten för unga över 18 år har sedan början av årets slopats. Men mycket talar för att riksdagen kommer att fortsätta att skärpa straffen för unga som begår brott.
En annan het politisk fråga inför valet gäller skolans organisering. Lagren är många. Ska skolan förstatligas? Vem ska få bedriva en skola och under vilka förutsättningar?
Särskilt friskolornas villkor – och existens – har seglat upp som en valfråga. Och det är inte utan att det framstår som en taktisk fråga för Socialdemokraterna att försöka lyfta i valet. Att diskutera friskolornas eventuella vinster är en tacksam höger-vänsterfråga för en socialdemokratisk regering som absolut inte vill tala om statens misslyckade kriminalpolitik under de senaste åtta åren.
Den politiska debatten om skolans framtid är samtidigt ganska långt borta från vardagen. Skolan är för de allra flesta inte det system som politikerna talar om, utan en plats dit barnen går på morgonen och kommer hem ifrån på eftermiddagen fulla av berättelser.
Dessa två sidor av skolan – den jordnära och den politiska – är trots sina olikheter förenade i målet om att skolan ska vara en god grund för människor att leva fria liv.