Medan vardagen i skolan för många kan vara en trygghet med fasta rutiner är den för andra förknippad med bekymmer.
Strax före sommarlovet tecknades en oroväckande bild av svensk skola i en rapport från Folkhälsomyndigheten. Trivseln bland eleverna minskar, framför allt bland högstadieelever, samtidigt som skolstressen ökar i alla åldrar. Nära en tredjedel av 13- och 15-åringarna har långvariga hälsoproblem eller funktionsnedsättningar.
Neuropsykiatriska diagnoser – framför allt ADHD – har särskilt hamnat i blickfånget. Mellan 2009 och 2019 har antalet ADHD-diagnoser femfaldigats. När det gäller barn och unga har det under sommaren höjts röster inom psykologprofessionen för att skolmiljön är en drivande kraft bakom diagnoserna (DN Debatt 31/7). Skolan ställer höga krav på egen planering och abstrakt resonerande. Alla elever klarar inte det på samma sätt. En del behöver mer stöd för att lära sig, med följden att lärare behöver göra långtgående individuella anpassningar i en och samma klass.
Enligt skollagen har alla elever rätt till extra stöd och anpassning utifrån sina egna behov, oavsett om de har en diagnos eller inte. Men i Skolverkets rapporter uppger runt hälften av lärare och rektorer att diagnoser har betydelse för om elever får särskilt stöd eller inte. När resurser och specialpedagogiskt utbildad personal är begränsade skapas ett tryck på att prioritera elever med störst behov. En diagnos kan då bli avgörande.
Det är bra att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar upptäcks och att diagnoser ställs för dem som behöver det. Men det är fel att i praktiken villkora särskilt stöd till elever genom en omväg via barn- och ungdomspsykiatrin, där köerna redan är långa. Skolan kan göra mer för att differentiera undervisningen.
Jämfört med andra länder får ytterst få svenska elever specialundervisning på deltid utanför klassrummet. I stället präglas svensk skola av en inkluderingsfilosofi att alla elever ska kunna delta på likadana villkor. Mycket talar för att den inkluderingen leder till mer exkludering.
Elever som har det svårt blir mer stressade. Samtidigt blir hårt pressade lärare tvungna att gå längre och längre för att anpassa undervisningen. Ytterligare en grupp elever riskerar att bli så kallade hemmasittare. I bakgrunden finns oroliga föräldrar som får lägga tid och kraft på kontakter med både lärare, rektorer, psykologer och läkare.
Det kompensatoriska uppdraget som åligger skolan blir svårare att leva upp till om undervisningen inte differentieras med mer specialundervisning. Det illustreras av att elevernas skolresultat alltmer återspeglar föräldrarnas utbildningsbakgrund.
De elever som har goda förutsättningar klarar sig bra nästan oavsett miljö i klassrummet. Men det är inte bara för de som skolan finns till. Alla har sin plats i skolan. Men den behöver inte se likadan ut för alla.