Regeringen har äntligen gått riksdagens tillmötes och aviserat en välkommen straffskärpning för att få bukt med gängkriminaliteten. På en presskonferens meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) att straffrabatterna vid mängdbrott och för unga förbrytare ska slopas. Straffreduktionen för unga vid allvarliga brott tas bort redan vid årsskiftet, medan mängdrabatten ska utredas fram till 2023.
Båda åtgärderna är bra så till vida att de gör att straffen blir mer proportionerliga till brotten. Att döma upprepade brottslingar till långa fängelsestraff tar dessutom bort dem från gatan så att de inte kan fortsätta orsaka skada. Frågan är bara vad som händer när de kommer ut?
I en ny rapport som publicerades i våras beskriver Brottsförebyggande rådet hur den strategiska brottsligheten ser ut bland unga. Den riktar in sig på ungdomar i åldern 15-17 år som begick sitt första brott någon gång mellan 2010 och 2014 och sedan följdes fram till 2019.
Majoriteten var pojkar, och bland dem var sex procent så kallade högaktiva lagöverträdare, det vill säga hade begått nio eller fler brott under perioden. De pojkar som begick rån, grov stöld eller våld eller hot mot tjänsteman som sitt första brott hade störst risk för att fortsätta på kriminell bana. Andra identifierade riskfaktorer var ung ålder vid första brottet och att bo i socialt utsatta områden. Rapporten identifierade även att upprepade brottslingar i hög utsträckning använder narkotika. Mycket av detta stämmer överens på det vi ser bland gängen.
Det är värt att ta tidig brottsdebut och riskerna för fortsatt kriminalitet på allvar. En utökad uppföljning av unga högaktiva lagöverträdare från perioden 2001-2010 visade att de i hög utsträckning fortsatte att begå brott 2011-2018. Det handlar alltså om upp till två decennier av brottslighet till stor samhälls- och enskild kostnad. Vad hade kunnat få dem att ändra bana?
Forskningen är spretig, men Brå gör en ansats att sammanfatta den. Det är en komplex process som kräver en förändring i tre steg. Dels ska personen upphöra att begå brott, sen ska personen sluta se sig själv som en brottsling, och till slut ska även samhället sluta betrakta personen som kriminell.
Visst kan långa fängelsestraff vara avskräckande, i synnerhet om de upplevs som obekväma, men de kan även cementera en kriminell identitet som kan försvåra en exitprocess. Strängare straff i all ära, men jobbet är inte färdigt bara för att celldörren är låst.