Ett av inslagen i förväxlingskomedier brukar vara att en rollkaraktär begår ett fel, och sedan i sina försök att komma ur den prekära situationen trasslar in sig alltmer. Det är inte alls lika kul när samma sak riskerar att drabba landets polisledning.
2015 skulle Polisens nationella operativa avdelning, NOA, få en ny underrättelsechef, alltså den som är högst ansvarig för underrättelseverksamheten inom Sverige. I hård konkurrens med 21 andra gick tjänsten till Linda Staaf som saknade polisiär erfarenhet och när tjänsten lystes ut inte ens var behörig att söka.
Eftersom det finns misstanke om brott ska nu åklagare utreda tillsättningen av Staaf. Det är välkommet. Inte minst beaktande att ansökningsprocessen förändrades för att passa Staaf, och att Staaf och Mats Löfving som anställde henne haft en vad Staaf själv kallar ”privat men ytlig relation” utan att vara ”närstående”.
Det är förvisso inte ovanligt att kollegor fattar tyckte för varandra men när andra byter jobb för att inte arbete och privatliv ska blandas samman, höjde Löfving Staafs lön och gav henne en pistol. Trots att myndighetens egen utredning visat att hon inte var behörig.
Att inget synbart händer förrän media intresserar sig tyder på att det inom polisledningen kan finnas acceptans för sådant som på andra ställen, även längre ner i organisationen, är oacceptabelt. Att polistoppen använder offentlig verksamhet som sin egen lekstuga blir ett arbetsmiljöproblem för poliserna längst ner. Dels genom bristande förtroende för myndigheten, dels genom att omeriterade chefer riskerar verksamheten. I detta fall underrättelseverksamheten. Ett bra exempel här är att bristande underrättelser var bidragande till att polisen var oförberedd vid påskkravallerna i Norrköping.
Det går absolut att resonera kring att privatlivet bör respekteras men då privatlivet riskerar att påverka de inblandades arbetsgivare har de till viss del avsagt sig denna rätt. Det är också de själva som av allt att döma brustit i vad som kan förväntas av en oförvitlig statstjänsteman. Nämligen att inte blanda samman arbete och privatliv.
Det är helt enkelt för många turer och för stora värden som står på spel för att inte kräva genomlysning. När det inte går att se skillnad på landets polisledning och första delen i en komedi är det som medborgare svårt att skratta.
Per-Ola Olsson är ledarskribent vid Svenska nyhetsbyrån