Vid årsskiftet är FN:s barnkonvention omvandlad till svensk lag. Det är något som Socialdemokraterna länge eftersträvat. ”Väldigt symboliskt viktigt och en oerhörd viktig signal”, menade det ansvariga statsrådet Lena Hallengren innan riksdagen klubbade igenom beslutet i juni 2018.
Men vad innebär det i praktiken nu vid förestående skarpt läge? Elizabeth Englundh, barnrättighetssakkunnig vid Sveriges kommuner och regioner (SKR) som slitit med frågan, suckar uppgivet till SR den 29/12: ”Det är fullständigt omöjligt att säga vad som kommer att hända den 1 januari nästa år”.
Kristallklart är att all offentlig verksamhet påverkas - fast på vilket sätt, i vilken omfattning och till vilken kostnad står alltså skrivet i stjärnorna. Det är förstås utmärkt att värna barnen, ingen vettig människa kan ju vilja något annat.
Men vad sysslar landets styrande med som tycker det är viktigare att ett riksdagsbeslut rörande rättsstatens åtaganden sänder symboliskt välvilliga signaler, än att bry sig om vad de reella följderna sedan blir ute i den handfast existerande verkligheten? Politikerna framstår inte i seriösare dager när de dessutom uttryckligen varnats av juridisk toppexpertis och ändå nonchalerat invändningarna.
Idén att till punkt och pricka lagfästa FN:s barnkonvention i Sverige sågades fullständigt av Lagrådet när regeringen lät utredningsförslaget (SOU 2016:19) gå på remiss. ”De flesta av konventionens artiklar är allmänt hållna och utformade så att de inte passar för en direkt tillämpning i enskilda fall”, konstaterade Lagrådets granskare.
Justitieombudsmannen (JO) var heller inte nådig: ”En sådan lagteknisk lösning som föreslås är behäftad med betydande risker för ogenomtänkta konsekvenser och svårigheter för medborgare och myndigheter att veta vad som faktiskt gäller och vilka rättigheter man har”.
Utfallet av denna juridiska soppa under 2020 blir garanterat en spännande följetong. Nitiskt tillämpad kan exempelvis artikel 31 i barnkonventionen – som handlar om alla barns rätt till lek, vila och fritid – göra dagens akademiverksamhet inom fotbollen olaglig.
”Det är ett antagningsförfarande för att specialträna extra duktiga och lovande fotbollsspelare. Där kan inte vem som helst hoppa med, utan där ska du bli uttagen på grund av dina kunskaper”, sa Peter Gårdenstedt, verksamhetschef på Hallands idrottsförbund och SISU idrottsutbildarna, till SVT tidigare i år. ”På sikt kommer det säkerligen att bli svårt för dem att bedrivas, för de bryter mot så många delar i barnkonventionen”.
Att hindra svensk idrott från att fostra unga talanger som drömmer om att bli en ny Zlatan var nog inte regeringens mening, men så dags att tänka på det nu.