På ena sidan stod kommunistdiktaturerna och dess ideologiska medlöpare. På andra sidan stod den liberala demokratins försvarare. Så såg gårdagens avgörande strid ut. Vi vet vilka som till sist segrade. Den radikala vänsterns totalitära anspråk slogs tillbaka, kommunismen marginaliserades som en svårt komprometterad och vida avskydd falsk frälsningslära.
Men historien tog inte slut med Berlinmurens fall. Idag har demokratins kärnvärden utmanats igen – av den högerauktoritära populismen, i grunden en slags moderniserad fascism som förkastar det öppna, pluralistiska samhället och har liberalismen som huvudfiende.
Det torde råda föga tvekan om var Sverigedemokraterna står och vilken rörelse i tiden som detta parti representerar. Jimmie Åkesson har sagt sig föredra Ungerns despotiske premiärminister Viktor Orbán framför Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Han har vägrat välja mellan Rysslands tyranniske gangster Vladimir Putin och Frankrikes president Emmanuel Macron.
Det är mycket talande. Ingen övertygad anhängare av klassisk västerländsk demokrati – som kommunisterna alltså ville krossa under kalla kriget – hade kunnat lämna sådana svar. Eller, som Åkesson också offentligt gjort, deklarera sina sympatier för Donald Trumps politik även efter den högerextrema våldsmobbens stormning av Kapitolium.
Det fick Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister (M), att skriva på Facebook: ”Jimmie Åkesson föredrar ’politiskt’ Donald Trump framför Joe Biden. Det bör ge svenska politiker en anledning att fundera över vem man föredrar ’politiskt’ i Sverige.” Sannerligen!
Men förbluffande nog har inte moderatledaren Ulf Kristersson tänkt om. Intervjuad i SVT den 20/1 sätter han sin heder i pant för att SD blivit mer politiskt seriösa (!) och därför duger utmärkt att samverka med som underlag för en M/KD-regering. Inom det långvarigt opinionskrisande Liberalerna rasar samtidigt ett inbördeskrig om partiet ska lämna Januariavtalet och ansluta sig till Kristerssons SD-stödda regeringsalternativ eller ej.
Stefan Löfven borde bytas ut som statsminister vid nästa val, absolut. Men vad blir priset om det betyder att SD ges makt och inflytande? Sverige behöver en stark borgerlighet som både kan hålla vänstern i schack och ytterhögern stången. Istället är borgerligheten i färd att falla sönder – politiskt, intellektuellt, moraliskt – vid Åkessons fötter när han lismande söker förtroende. Vad som händer när man säljer sig till den liberala demokratins fiender är Republikanerna ett tydligt varnande exempel på. Vägen till bankrutten gick fort.